Att låta asylsökande få en fristad och kunna starta ett nytt liv i rika västländer är behäftat med kända problem: långsam arbetsmarknadsintegration, värderingskonflikter och utanförskap. Även med tålmodiga reformer för att underlätta en bättre integration kommer problemen till viss del att kvarstå. Denna lösning kan inte heller komma mer än en liten andel av människor på flykt i världen till del.

Många högljudda kritiker mot denna politik har inte nöjt sig med att påpeka ovanstående brister. De har låtit förespegla att det finns betydligt enklare lösningar på flyktingmottagande inom räckhåll.

Av de syrier som flytt till grannländer som Jordanien lever de flesta inte i läger. Hela 83 procent lever i stället i storstäder där de har större autonomi och möjlighet att försörja sig.

En vanlig föreställning har varit att ställa kostnaden per flykting i väst mot den betydligt lägre styckkostnaden för människor i flyktingläger, och hävda att man hjälper fler genom att skicka resurser till de senare.

Flyktingläger är dock inte mycket till lösning. Av de syrier som flytt till grannländer som Jordanien lever de flesta inte i läger. Hela 83 procent lever i stället i storstäder där de har större autonomi och möjlighet att försörja sig. Läger fungerar för kortsiktiga katastrofer med försörjning av förnödenheter, men människor som blir kvar i åratal hindras att börja på nytt med utbildning och försörjning. Den billiga styckkostnaden döljer förlorade år.

Detta påpekades av migrationsforskaren Alexander Betts och ekonomen Paul Collier i boken ”Refuge”. Där dömde de ut både flyktingläger och Europas försök att hösten 2015 klara av att ta emot den mängd flyktingar som sökte sig hit. I stället presenterade de en egen modell för flyktingstöd via jobb. Människor skulle hjälpas i närområdet genom att gifta ihop biståndspengar med utländska fabriker där både flyktingar och inhemska kan arbeta. I Jordanien skapades ett brittiskt biståndsprojekt delfinansierat av Världsbanken och med en export som befriats från EU-tullar.

Fabrikerna har haft fler besök från europeiska delegationer och utländska hjälporganisationer än av jobbsökande syriska flyktingar.

Det lät lätt som en plätt, men har hittills mest blivit pannkaka. I en rapport från tidigare i år konstateras att projektet på tredje året tvingats ompröva många bärande idéer. Ett ökat antal arbetstillstånd till syrier var exempelvis en bekväm skrivbordsmålsättning, men få syrier har sökt dem eftersom de inte tillåts jobba där de får bäst betalt. Inte heller de mödosamt etablerade fabriksjobben till minimilön lockar särskilt många. Fabrikerna har haft fler besök från europeiska delegationer och utländska hjälporganisationer än av jobbsökande syriska flyktingar.

En tanke med det svenska flyktingstoppet hösten 2015 var att hitta bättre uppslag för hur människor på flykt kan hjälpas.

Betts och Colliers samverkansmodell påminner bara alltför mycket om de som kritiseras i William Easterlys insiktsfulla bok ”The tyranny of experts”. Teknokrater i väst samverkar gärna med stabilt auktoritära makthavare i fattigare länder, som Jordanien, kring ambitiösa biståndsprojekt över huvudet på de människor som ska hjälpas. Projekt som sällan hjälper och stundtals förvärrar deras situation, eftersom vad de saknar är grundläggande fri- och rättigheter.

Mellan raderna framgår också av Betts och Colliers bok att människor tenderar att lösa sina problem med jobb och försörjning på egen hand om de inte möter alltför uppenbara hinder.

En tanke med det svenska flyktingstoppet hösten 2015 var att hitta bättre uppslag för hur människor på flykt kan hjälpas, ett uppdrag som fortfarande är ett humanitärt imperativ för världens länder. Hittills har det varit en fåfäng förhoppning att andra skulle vilja göra mer om Sverige gjorde mindre – och inte ens Betts och Colliers nydanande plan utifrån den bästa vilja har burit utlovad frukt. I brist på det bästa får vi fortsätta att testa det mesta.