Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-19 02:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/i-dag-kan-vi-inte-fatta-vidden-av-proggarnas-hat-mot-abba/

LEDARE

Erik Helmerson: I dag kan vi inte fatta vidden av proggarnas hat mot Abba

För glittriga för proggen.
För glittriga för proggen. Foto: TT

Abbas comeback hyllas nästan unisont. Det är i dag lätt att glömma och svårt att förstå det massiva hat som drabbade bandet inte minst i Sverige.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Mitt i alla hyllningar av Abbas comeback gör DN:s Maria Schottenius en liten kulturgärning: Hon påminner än en gång om den brinnande avsky som under hela deras karriär riktades mot bandet av progg-Sverige med omnejd.

”Hatet mot populärkulturen var massivt på Aftonbladet”, skriver Schottenius. Om det bara hade varit där. Det fanns ett djupt renhetsnit, ett piskande förakt mot all kultur som inte syftade till annat än att knuffa ut USA ur Vietnam, förstatliga näringslivet och göra sig till språkrör för en arbetarklass som inte bett om det (och som hellre ville lyssna på Abba, eftersom de rent objektivt var avgjort bättre än Knutna nävar).

Jag roade mig med att skrapa en aning på den infekterade huden, läsa ett litet, litet axplock av vad denna tidning skrev om bandet mellan 1975 och 1980.

Då släppte de album som ”Arrival” och ”Super trouper”, de spelade in låtar som ”Dancing queen”, ”The winner takes it all” och ”Lay all your love on me”. Milda makter! Man blir hög bara av att skriva detta. Ändå är det bara några få toner ur det musikaliska vattenfall som flödade ut ur Polarstudion under dessa discoglittrande år.

Men otack är världens lön. ”Än en gång visar tv att dom ställer sig på den mäktiga kommersialiserade musikindustrins sida”, konstaterades i november 1976. Anledning? SVT sände ett Abbaprogram. Fortsättningen: ”Nu kan man ju fråga sig om en grupp från den progressiva musikrörelsen, typ Nynningen, hade fått göra ett liknande program.”

”Abbas makt är farlig!”, konstaterar en insändarskribent i oktober –78. En annan rubrik om bandet från året innan: ”Akta våra barn!” Ett debattinlägg konstaterar att Abba handlar om ”kommersiell terapi, hjärntvätt, och rationell styrning av kulturellt försvarslösa barn och vuxna”.

När Benny Andersson i Japan ställs inför påståendet att bandets musik är ”naiv, kommersiell och alldeles för enkel” kan man inte klandra honom för att han blir ”smått irriterad”: ”Om den är så enkel så smäll ihop ett par melodier själv.”

En bra låt är en bra låt även om texten inte handlar om Pinochet.

Det som förenade mycket av dåtidens kritik från ”musikrörelsen” och dess ambassadörer på redaktionerna var just att Abba var kommersiella, alltså att de skapade konst som människor ville köpa. Det är oklart hur kritikerna själva försörjde sig, om det nu var så fundamentalt fel att tillhandahålla sådant som någon vill betala för.

Bandet sågs under hela sin karriär som såväl skapare av tidsandan som dess uttryck. För flera kommentatorer var de perfekta symboler för den ytliga, spekulativa och tomma tidsålder som det var musikrörelsens stora uppgift att kämpa ner. Man förträngde att det finns ett kulturellt värde också på ytan. Det kan vara en tung konstnärlig upplevelse att ha roligt, dansa sig medvetslös, känna igen sig i en bubblig kärlekshistoria eller svepas bort av en Hollywooddröm. En bra låt är en bra låt även om texten inte handlar om Pinochet, Wallenbergarna eller fifflandet med den järnhårda lönelagen.

Men nu råder nya tider, eller hur? Ja, än så länge. Skribenten Anna Björklunds krönika i Göteborgs-Posten om årets stora comeback hade rubriken ”Abba visar att kulturen är död”. Död alltså? Ja, ”dagens kultur ägnar sig mer åt tryggt upprepande och bedövande förströelse än att skaka om på allvar”, konstaterade hon.

Hur ska levande kultur vara, enligt krönikören? Den ska stå för ”riktig påverkan”. Vara ”en iskall påminnelse om (människans) medvetande i universum”. Ett ”medel för att vakna”: ”Majoriteten av människor beskrivs vara på en lägre medvetandenivå, sovande, och konsten är ett medel för att ruska om och väcka”, skriver Anna Björklund med avstamp i Eric Schüldts podd ”Myter och mysterier”.

Det är många år sedan tumregeln var att dansmusik skulle brännmärkas och amerikansk film avfärdas. Men det finns betydligt värre exempel än Göteborgs-Posten på hur människor än i dag vill begränsa kulturen och skära bort de grenar som bär vackra blommor och inte bara nyttig frukt. Bidrag delas ut till konstskapare först om de ställer upp på dagens politiska mål. Konstnärliga budskap finslipas för att ge maximalt stödbelopp.

Och fortfarande delas konsten in i fack efter näringsnivå av människor som går efter ledstjärnan att fin är sådan kultur som ruskar om ”på allvar”, väcker och påverkar medan ful är den som upprepar och bedövar. Gud är större, säger muslimerna. Kulturen är större, säger jag.

Ämnen i artikeln

Abba

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt