DN 24/9 2018. Det är märkligt att Sverige, som på alla andra områden utmärker sig med sina jämställdhetssträvanden, är så efter just vad gäller de äldre.
I dagarna öppnar så riksdagen under högtidliga former. Ledamöterna där är tänkta att representera folket – men särskilt representativa är de faktiskt inte. Betydligt färre har invandrarbakgrund än i befolkningen i stort, och utbildningsnivån är väldigt mycket högre än genomsnittet. Andelen invalda kvinnor har visserligen ökat sedan den förra perioden, och ligger nu på 46,1 procent, men de är fortfarande alltså i minoritet.
Mest anmärkningsvärt av allt är dock att bara sex av de 349 ledamöterna nu är över 65 år. När de äldre har så pass få företrädare jämfört med hur många de faktiskt är, så tyder det på en ganska flagrant åldersdiskriminering. Dessvärre är det inte någon unik företeelse för riksdagen.
Åldersdiskrimineringen i Sverige anses av forskarna numera vara mycket starkare än både könsdiskriminering och etnisk diskriminering. Och i en ny undersökning från rekryteringsföretaget TNG framgår att 77 procent i åldern 46-55 år tror sig ha blivit bortvalda på grund av sin ålder när de sökt jobb. I gruppen 56-64 år är siffran 90 procent. Av anmälningarna till Diskrimineringsombudsmannen framgår att det finns fall där arbetssökande ansetts vara för gamla redan efter 30.
Vi förväntas vara rörligare på arbetsmarknaden i dag än någonsin förr. Ha flera olika arbetsplatser, och kanske även flera olika yrken, under vår levnad. Och vi kommer att bli tvungna att jobba längre än tidigare generationer. De flesta kommer i framtiden inte att kunna räkna med att gå i pension förrän bortåt 70. Om den ekvationen ska gå ihop måste synen på åldrande förändras radikalt hos oss.
I en studie av arbetsgivare i 25 länder framgick att de i Sverige var absolut sämst rustade för att bereda äldre arbete.
Det är ju märkligt att Sverige, som på alla andra områden utmärker sig med sina jämställdhetssträvanden, är så efter just vad gäller de äldre. Särskilt märkligt är det om man betänker att våra gamla är betydligt mer friska och aktiva än i många andra länder. Men efter är vi. I en studie av arbetsgivare i 25 länder framgick att de i Sverige var absolut sämst rustade för att bereda äldre arbete. Bara 4 procent här hade någon sorts strategi.
Sverige var också sist i Europa med att lagstifta mot åldersdiskriminering. Och den lagen är inte till mycket hjälp. Åldersdiskriminering är svår att bevisa. Det rör sig oftast inte om påtagliga trakasserier, utan snarare om osynliggörande, om det som inte sker: Man blir inte sedd, inte läst, inte inbjuden till olika sammanhang. Inte påtänkt. Och det är få som ens tänker på det som diskriminering.
Kanske beror den nedlåtande synen på åldrandet i Sverige motsägelsefullt nog på just jämställdheten, på den platta hierarki som präglar vårt samhälle? Här åtnjuter inte de äldre någon särskild respekt. Och eftersom många lever på andra orter än sina äldre släktingar kommer de gamlas erfarenheter inte andra till del på samma sätt som i kulturer där generationerna lever samman. Det skapar en syn där de äldre anses passé och förutsätts inte kunna något, medan ungdomen i stället haussas intill absurditetens gräns.
Så har det blivit även inom politiken. Att ha unga politiska företrädare betraktas som ett tecken på att man ”hänger med”. Men egentligen säger det ju ingenting om en människa att hon är ung. Ungdom är inte en egenskap. Det finns ju, som den franska filosofen Simone de Beauvoir påpekade, heller ingen särskild svart essens eller en judisk essens, och ingen särskild kvinnlig essens. Men det finns en åldrandets essens, och det är livserfarenheten. Den borde värderas högre.
