Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

I militant islam blir utanförskapet självpåtaget

DN 1/7 2018. Politiserad religion handlar inte bara om terrordåd i europeiska storstäder, utan lika mycket om sprickorna som uppstår när vissa vänder det demokratiska samhället ryggen, om de minidiktaturer som upprättas på vår mark.

Det pratas mycket om hotet från islamismen, men det sägs väldigt lite om vad den är i sig, om vad den egentligen innebär. I dagarna kom den första större svenska rapporten om den trosinriktning som ligger till grund för den här sortens extremism: salafismen. Rapporten heter ”Mellan salafism och salafistisk jihadism” och kommer från Försvarshögskolan.

Salaf betyder förfäder, och salafismen är i grunden övertygelsen om att man bör leva så som de tre generationer som följde efter profeten Muhammeds generation. Det finns inget utrymme för tolkningar, de heliga orden ska läsas bokstavligen, och tillvaron är full av hierarkier, ritualer och regler. 

Salafismen är besatt av gränser. Inte bara mellan muslimer, de rena, och icke-muslimer, de orena. Den fördömer även alla muslimer som inte lever efter de salafistiska påbuden, och eftersom salafisterna utgör en minoritet av alla muslimer blir det många otrogna att rynka på näsan åt. 

Män och kvinnor ska vara åtskilda. Vänner har man främst som ett stöd för att kunna framhärda i akhlaq, god moral. Det kan tyckas som ett fattigt liv, men det lyfter också en börda från utövarens axlar eftersom den fria viljan slutar spela roll. 

Tillvaron handlar om att ständigt underkasta sig. Nog kan man förstå att detta även utgör en lockelse för de unga, de vilsna, alla de som lever i utanförskap: Vips så är man inte längre en förhatlig blatte, utan utvald, det är inte samhället som stänger en ute, isoleringen är självpåtagen.

Det är framför allt kvinnorna som råkar illa ut.

Ja, salafismen är alltjämt en liten trosinriktning i Sverige. Men den är på frammarsch, och det är ett stort problem. Det handlar inte bara om de stora dramatiska politiska händelserna, om terrordåd i Europas innerstäder. Det handlar lika mycket om sprickorna som uppstår när vissa vänder det demokratiska samhället ryggen, om de minidiktaturer som upprättas på vår mark, och om det hedersförtryck och den hotfulla sociala kontroll som utövas där.

Människor får tro vad de vill, det tål att upprepas och understrykas. Och många salafister förespråkar en inåtvänd religionsutövning. Det som vållar bekymmer är när troende tar sig rätten att diktera även andras liv, trots att deras övertygelse är något privat, och de vidhängande moralreglerna bör betraktas som ett personligt rättesnöre och inte en pekpinne att svinga vilt mot andra. Så blir religion till politik.

Och som sådan, som politiserad religion – i det här fallet militant salafism – går den ut över familjen, över släkten och över grannarna. Det är framför allt kvinnorna som råkar illa ut. Kvinnor i socialt utsatta områden är den grupp som känner sig allra mest otrygg, det visade i dagarna en ny rapport från Brottsförebyggande rådet. 

Ibland talas det om radikaliseringens utbredning som ett antingen eller. Det finns två skolor, varav den ena hävdar att det handlar om en radikalisering av islam och den andra att det handlar om en islamisering av radikalismen. I praktiken finns förstås ingen sådan motsättning, snarare handlar det om en växelverkan. Vad kan vi då göra åt den? 

Här pekar ”Mellan salafism och salafistisk jihadism” på flera konkreta åtgärder, varav den allra viktigaste är att kartlägga de här ljusskygga militanta miljöerna närmare och att sluta ösa skattepengar över samfund, koranskolor och friskolor som stöttar dem.

Med demokratins fiender får samhället aldrig mjäka. Det är det kanske mest chockerande av allt med dagens situation: att denna självklarhet faktiskt ännu inte är självklar.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.