Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-24 05:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/ingen-borde-behova-do-utan-att-vara-saknad/

Ledare

Ingen borde behöva dö utan att vara saknad

Foto: Elin Åberg

DN 26/12 2018. I en artikelserie har DN berättat om människor som dör i ensamhet . Politiken kan bidra till att bryta den ofrivillig social isolering. Men i slutändan är det ett ansvar som faller på oss alla, som medmänniskor.

DN:s ledarredaktion
Rätta artikel

Vad ger ett långt och lyckligt liv? Det korta svaret är goda relationer. 

I den fortfarande pågående vetenskaplig studien Harvard Study of Adult Development följer forskare nära 750 amerikanska män sedan drygt 75 år tillbaka genom regelbundna medicinska undersökningar och intervjuer. I unga år svarade de flesta att rikedom och kändisskap var viktiga mål att uppnå i livet. På ålderns höst stod det helt klart att det är något helt annat som får oss att må bra: nära och kära.

I en av de mest sedda TED-föreläsningarna förklarar den ansvarige för studien, Robert Waldinger, att varma och trygga relationer bidrar till god fysik och välbefinnande medan motsatsen ger åldrande och smärta. Annorlunda uttryckt: det är dödligt att vara ensam.  

Dagens Nyheters artikelserie om ensamhet skildrar sorgliga människoöden. I Sverige dör varje vecka i genomsnitt fyra personer, som saknas av ingen. De förmultnar i sitt hem innan en odör påminner grannarna om att där faktiskt bott någon. 

I Sverige dör varje vecka i genomsnitt fyra personer, som saknas av ingen.

Många äldre vittnar om att ensamheten är en skugga i tillvaron. Anhöriga har inte tid eller bor långt bort. Jämnåriga går bort. Alltför många dör utan någon närstående vid sin sida, i bästa fall håller skattefinansierad sjukvårdspersonal dem i handen.

För många är begravningar en besvärlig omständighet som ska hinnas med i ett redan hektiskt liv, vilket gör att ceremonier och gravsättningar ofta sker långt efter att döden inträffat för att så många som möjligt ska kunna samlas. Är detta sunt och rimligt? Nej.

Även nya svenskar – och nyinflyttade – vittnar om att det inte är enkelt att bli hembjuden till ett svenskt hem. Umgängeskretsarna är rigida, liksom formerna. 

Smärtsam ensamhet förekommer också i tvåsamhet. Parrelationer är inte en garanti för lycka. Ändock: familj och andra som står en nära är viktiga för alla. Inte minst i jultider.

Under den innevarande högtiden kan man se gestalter som umgås, äter och skrattar i skenet av levande ljus var man än tittar. Har man ingen smärtar detta ännu mer än annars. 

Självmorden sticker i höjden på nyårsdagen. Det är betydligt fler äldre människor som tar sitt liv än yngre.

Att många plågas av ensamhet i en tid när urbaniseringen gjort att fler bor närmre varandra än någonsin, och ny teknik gör att vi kan kommunicera med varandra varsomhelst närsomhelst, är ett paradoxalt elände.

Men det är förstås inte bara mörker. Ensamheten i Sverige har minskat kraftigt under de senaste decennierna och ligger internationellt sett på en låg nivå. Man kan också göra något åt ofrivillig isolering. Det finns mängder av arenor att mötas, alltifrån uteställen som numera kantar våra gator till dejtinggsajter på nätet. 

Politiker, stadsplanerare och fastighetsbolag kan också göra ännu större insatser för att bygga bort ensamhet. Parens villaidyller och lägenheter för ensamhushåll får gärna kompletteras med boplatser som uppmuntrar umgänge, grannsamarbete och kollektivt boende.

Allt är emellertid inte politik – eller ett politiskt ansvar. Mellanmänskliga förbindelser är en angelägenhet individer emellan. 

Man skulle kunna hävda att en baksida av personlig frihet, självständighet och moderna familjebildningar är ovälkommen ensamhet. Vissa blir över, lämnade och utanför. 

En misstolkning av liberalismen är att den skulle vara blodfattig, egoistisk och oförmögen att erkänna betydelsen av gemenskaper. Inget kan vara mer fel, utan poängen är att människor är olika och måste få bestämma själva hur och med vem de vill leva samt kunna lämna sällskap om de inte passar dem. Sant är dock att liberalismen inte ger facit för vad som är meningen med livet eller en tydlig gruppidentitet. Det kan vara en akilleshäl när människor söker sammanhang och svar.

Man ska inte heller gömma sig bakom argumentation om eget självförverkligande och svika barn, föräldrar och vänner längs vägen. Att vara varsam med andras känslor, behov och förtroenden är en dygd. Men faktiskt också en försäkran om framtida välgång.

Den svåra ensamheten är ett misslyckande för oss alla som medmänniskor. Så var en mensch. Se din nästa. Bjud in en granne på kaffe. Ring din avlägsna släkting. Prata med kollegan i utkanten av gemenskapen. Säg ifrån när någon behandlas illa. Uttala orden ”jag älskar dig” högt och ofta. Visa kärlek och omtanke i vardagen.

Det är nyckeln till välmående.