Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-22 03:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/inlagg/richard-swartz-handelskriget-handlar-inte-om-tullar-utan-om-vem-som-ska-styra-varlden/

Inlägg

Richard Swartz: Handelskriget handlar inte om tullar utan om vem som ska styra världen

Inte hela bilden. Foto: Eric Risberg

Om morgondagens Kina inte kan erbjuda den välfärd som finns i Hongkong och Taiwan kommer efterfrågan på frihet att bli akut.

Richard Swartz är journalist, författare och fri­stående kolumnist i Dagens Nyheter.

Konflikten mellan USA och Kina beskrivs som ett handelskrig: alltsammans skulle vara en fråga om plus och minus, om att köpa litet mer eller mindre av varandra.  

Men det är en grov förenkling, ett farligt politiskt önsketänkande. Denna konflikt handlar om vad som är långt viktigare: om militär och ekonomisk hegemoni, om säkerhet och om vem som ska dominera världen. Ytterst om frihet – om det öppna samhället och dess fiender, som Karl Popper en gång uttryckte det. Och för att studera vad som händer vid fronten i detta nya kalla krig lönar det sig bättre att följa vad som händer i Hongkong eller den Kinesiska sjön än att notera Trumps nya tullsatser eller vad de amerikanska bönderna ska göra av sina sojabönor om kineserna inte köper dem. 

Kina har världens största befolkning och är samtidigt en diktatur. Hur kan en sådan stat hållas samman och styras? Dagligen fungera som samhälle? Svaret är lika enkelt som illavarslande: Genom en kombination av ”repressiv tolerans”, en mobiliserande, mer eller mindre uttalad, chauvinism och framför allt de senaste decenniernas enastående ekonomiska tillväxt. Strängt taget är den regimens enda legitimitet. Hittills har detta fungerat, trots att massakern på Tiananmen för 30 år sedan visar hur bräcklig ordningen är. 

Regimen i Peking vet att kineserna är magra, hungriga (om inte av svält så på fortsatt framgång) och sover oroligt om natten.

Men för att legitimiteten inte ska ifrågasättas krävs en ständigt stigande levnadsstandard. En demokrati kan drabbas av sjunkande tillväxt, också över längre tid, varvid regeringen brukar falla. En ny tar vid och folk drar åt svångremmen. Men i en diktatur står så mycket mer på spel. Vem eller vad ska där falla? Regimen? Det är åtminstone vad historieboken säger oss och denna dystra facit gör den kinesiska regimen nervös. 

Julius Caesar ville se feta och välkammade människor omkring sig som sov gott om natten. Han visste att sådana personer inte gör uppror. Regimen i Peking vet att kineserna är magra, hungriga (om inte av svält så på fortsatt framgång) och sover oroligt om natten. Och åtminstone bildligt talat föreskriver regimen frisyr och åt vilket håll alla hårstrån ska kammas.

Men skulle i morgondagens Kina efterfrågan på den välfärd Hongkong och Taiwan redan har inte uppfyllas, kan efterfrågan på den frihet man aldrig haft bli akut.

Fast under denna uniformerade, skenbart harmoniska yta talar det mesta för att Kina är ett oroligt samhälle utan någon lösning på problemet med frihet. Med skarpa motsättningar mellan stad och land, mellan dem som har och inte har, mellan nationer och religioner, anarkistiskt och stundtals kaotiskt, ett samhälle i rastlös rörelse som bara kan disciplineras med våld eller hot om våld – och genom att tillfredställa kinesernas glupska materiella aptit. 

Så ersätts i dag friheten. Men skulle i morgondagens Kina efterfrågan på den välfärd Hongkong och Taiwan redan har inte uppfyllas, kan efterfrågan på den frihet man aldrig haft bli akut.  

Kina försöker lösa sitt ekonomiska tillväxtproblem i global skala. Det har med landets storlek att göra, men gör det problematiskt för oss alla eftersom landet använder sig av den (fortfarande) liberala världsmarknaden samtidigt som man vid behov håller sig med helt egna regler. Den ”nya Sidenvägen” är ett groteskt planhushållningsprojekt, en enkelriktad väg till förmån för varor, politik och ideologi made in China. 

Målet tycks vara självhushållning och globala kinesiska monopol, i princip raka motsatsen till handelns själva väsen. Utomlands är Kina för frihandel, men är själv en strikt protektionistisk stat. Landet stjäl utländsk know-how, respekterar inte copyright och patent, tvingar den som vill göra affärer i Kina till att dela med sig av just sådan kunskap. Skillnaden mellan så kallade privata och statliga företag är flytande och diffus; vid behov är statens intressen alltid överordnade. 

Medan Washington rutinmässigt funderar på att slå sönder de stora jättarna i Silicon Valley, i konkurrensens, den ekonomiska effektivitetens och konsumenternas intresse, skulle Peking inte ens drömma om att göra det med ”privata” Huawei som man i slutänden ändå kontrollerar och gärna skulle se växa sig ännu starkare. 

Vem av oss vill leva i en kinesisk värld?

Nu slår USA tillbaka. Ingen kan säga att det kommer som en överraskning. Länge – i decennier – såg man där vad som höll på att hända, men först Donald Trump har från obehag och ord gått till handling. Bakom honom står den amerikanska opinionen och hela landets politiska etablissemang; åtminstone vad gäller hotet från Kina är nationen enad. 

Denna politik (decoupling), där komplexa tillverkningskedjor kommer att lösas upp och det ömsesidiga beroendet mellan Kina och omvärlden ska minimeras, kommer att direkt påverka ekonomisk tillväxt och omfördelning i världen, men i första hand få politiska konsekvenser. Den som inte är för oss är emot oss. Välj mellan oss och Kina! Ställ in er i ledet! Ingen vill gärna, men alla kommer att tvingas, med stor sannolikhet också av varje amerikansk president efter Trump. 

Någon tredje ståndpunkt lär inte bli möjlig annat än till förödande ekonomiskt och politiskt pris. Ren självbevarelsedrift gör valet ”lätt”. Vem av oss vill leva i en kinesisk värld? Och då handlar det inte om att äta med pinnar, det skulle vi nog kunna vänja oss vid, utan om en värld där vår frihet är satt på undantag.