Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-05-20 05:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/isobel-hadley-kamptz-for-delar-av-vanstern-ar-det-som-om-de-osteuropeiska-landerna-inte-finns/

LEDARE

Isobel Hadley-Kamptz: För delar av vänstern är det som om de östeuropeiska länderna inte finns

Estlands premiärminister Kaja Kallas skulle inte hålla med om att hennes land helt viljelöst föstes in i Nato av USA.
Estlands premiärminister Kaja Kallas skulle inte hålla med om att hennes land helt viljelöst föstes in i Nato av USA. Foto: Ludovic Marin/TT

Vänstern brukar vara emot att små länder får finna sig i stormakternas intressen. Men när vänsterdebattörer talar om USA och Ryssland försvinner de östeuropeiska nationerna helt ur ekvationen. Skulle de agera likadant om ett västland blev oprovocerat angripet?

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Jag vill börja med att förbehållslöst erkänna att jag har haft fel. I början av kriget i Ukraina skrev jag om hur det som Per Ahlmark kallade ”det galna kvartsseklet” – tiden när det var normalt i Sverige att krypa för Sovjet och andra diktaturer – kanske äntligen var slut. I några få yrvakna veckor efter Rysslands anfall mot Ukraina kändes det också så. Nästan ingen försvarade Ryssland, eller ville ”nyansera” det ryska försöket till folkmord.

Det varade dock inte länge. Särskilt de senaste veckorna, när debatten om ett svenskt Natomedlemskap tagit fart, har käpphästrastandet återupptagits som om ingenting hänt.

I januari skrev exempelvis Advokatsamfundets förra ordförande Anne Ramberg på Twitter om hur Nato ”medvetet militariserat de forna öststaterna”. Hon fick stark kritik och efter Rysslands oprovocerade angrepp hade man kunnat tro att den sortens tänkesätt tappat sin charm.

Öststaterna behövde ingen påhittad rysk fiendebild, det räckte gott att minnas den egna nutidshistorien.

Ändå skrev Sven-Eric Liedman på DN Kultur bara häromveckan om hur ”Nato utvidgades och kröp närmare och närmare den ryska gränsen. Den militära logiken kräver en fiende. Islam räckte inte, det krävdes också Ryssland.”

I mitten av både Liedmans och Rambergs resonemang tronar en avgrund djup som Ginnungagap. Där fria, oberoende öst- och centraleuropeiska stater som Estland, Lettland och Polen, som efter murens fall äntligen fick frihet att välja sina egna vägar, borde ha funnits, finns i stället – ingenting alls. För det var de här staterna själva, med konkret erfarenhet av den sovjetiska och ryska aggressiviteten, som desperat ville komma med i Nato. De behövde ingen påhittad rysk fiendebild, det räckte gott att minnas den egna nutidshistorien.

Nationerna i Östeuropa är just nationer, med samma rätt till självbestämmande, självbevarande och självförsvar som vi.

När Eric Rosén i Aftonbladet skriver om sitt motstånd mot det han kallar krigsidealism frågar han sig om det är cynism eller realism att önska att färre civila ukrainare hade valt att stanna och kämpa mot den ryska invasionen – så många har ju dött. Vore det inte bättre om alla bara flydde och lämnade landet åt ryssen?

Hade man kunnat säga samma sak om Frankrike hade blivit angripet? Att det bästa vore om alla 67 miljoner fransmän flydde och lämnade Paris att skövlas av främmande arméer och den franska kulturen som vi känner den att gå under? Kanske hade Rosén tyckt samma sak då, men jag anar ändå även här en oförståelse inför att nationerna i Östeuropa är just nationer, med samma rätt till självbestämmande, självbevarande och självförsvar som vi.

Osynliggörandet gör de här staterna till blott brickor i storpolitiska imperiespel på ett sätt som vänstern i allmänhet har brukat vara emot.

Osynliggörandet gör de här staterna till blott brickor i storpolitiska imperiespel på ett sätt som vänstern i allmänhet har brukat vara emot. Forskaren Frida Stranne hade i Aftonbladet vettiga påpekanden om USA:s illgärningar vid krig runt om i världen, men när hon kopplade dem till det som händer nu, våren 2022, var det som om Ukraina inte längre fanns. Hur skulle hon annars kunna säga att det saknar ”nyanser” att beskriva det Ryssland nu gjort för ”ren aggression”?

Ur ett ukrainskt perspektiv kan det inte gärna beskrivas på något annat sätt.

Ämnen i artikeln

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt