Ledare: Isobel Hadley-Kamptz: Går det ens att rå på gängvåldet utan att tala om narkotikamarknaden?

Bland många sorgliga saker i Diamant Salihus nya bok ”När ingen lyssnar” sticker en sak ut: den ohöljda entusiasmen hos poliserna som jobbar med all den information som fås fram genom först Encrochat och därefter de FBI-spridda Anom-telefonerna. ”Det här är once in a lifetime.” ”Det är som Enigma under andra världskriget.”

Med tillgång till Encrochat kan polisen följa mordplaner i realtid och både avvärja våldsdåd och samla bevis för grov kriminalitet. När Salihu skickar boken till tryck har mer än 400 personer i Sverige dömts till sammanlagt över 2 300 års fängelse utifrån information från chattarna. Åtskilliga ledare i den svenska organiserade brottsligheten har dömts till långa fängelsestraff.

När den brittiske matematikern Alan Turing äntligen knäckte den tyska krypteringsmaskinen Enigma anses det ha påskyndat den allierade segern i andra världskriget med flera år och räddat miljontals människoliv. I Sverige ser vi – trots den makalösa informationstillgången och det framgångsrika arbetet för polis och rättsväsende – knappt någon skillnad alls. Smugglingen och försäljningen av droger ligger kvar på samma nivåer, som vi genom Encrochat nu vet är tio gånger högre än vad polisen tidigare trodde. Om något har gängvåldet trappats upp ännu mer.

Det innebär inte att det var dåligt att lägga alla de där polismannatimmarna på att få fast mördare och gängledare. Det har ett moraliskt värde i sig att samhället straffar personer som beställer mord på konkurrenter och upplevda fiender – och som obekymrat gör barn till mördare. Att läsa de där chattarna är som att stirra ner i den mest nihilistiska avgrund.

Men frågan om gängkriminaliteten är inte bara moralisk. Den är också praktisk och konkret – vi vill inte ha ett samhälle där folk regelbundet skjuts ihjäl mitt på dagen utanför förskolor och pizzerior. Och det målet verkar vi inte ha kommit särskilt mycket närmare alls.

Kanske bör vi se på den organiserade brottsligheten som ett system snarare än som våldsbenägna, amoraliska individer. Eftersom systemet finns kvar hjälper det inte att flytta på individerna, det tillkommer bara nya personer, nya konstellationer. Kvar finns hela tiden å ena sidan droghandeln, å den andra det grova våldet.

Den här dystra insikten delas av åtskilliga medverkande i Salihus bok. Många pekar på problem i polisens organisering och organisation, med ett ledarskap som ignorerar kunskap från utredande poliser och väljer att blunda för långsiktiga risker. Poliser som Salihu pratat med fick exempelvis länge böna och be sina chefer om att få fokusera på den person som kallas ”kurdiska räven” och som nu pekas ut som central i det senaste årets mordvåg. De försökte varna för kommande våld i rävens spår, men som boktiteln lyder var det ingen som lyssnade.

Går det att bli av med den illegala drogmarknaden på något annat sätt än att göra den legal?

Även brister i polisens kompetens lyfts upp, som att ingen egentligen hade det tekniska kunnandet att följa pengarna. Det är enorma summor det handlar om, den svenska drogmarknaden beräknas omsätta mer än tio miljarder kronor per år.

Andra, som den före detta polisen Christoffer Bohman, talar om att färre måste vilja bli kriminella. I dag radar ”12-åringar upp sig i kön” för att ersätta de gängmedlemmar som omhändertas av rättsstaten, säger han. Bohman har precis bytt jobb, till Skandias stiftelse ”Idéer för livet”. Där ska han jobba med trygghet i stället.

Många, både i boken och i samhällsdebatten i stort, pekar på drogkonsumenternas roll. Utan dem skulle gängen inte tjäna några pengar. Det är förvisso sakligt sant. Men jag tror inte att någon som köper droger i dag är ovetande om det. Att fördöma och förbjuda användningen av droger har varit den svenska narkotikapolitikens grundsten i mer än ett halvt sekel. Det verkar inte ha fungerat. Tvärtom tycks droganvändningen bland unga enligt en ny undersökning vara två till tre gånger större än vad tidigare studier hävdat. I omvärlden fortgår normalisering och legalisering. Oavsett vad man skulle önska är effektiviteten av fler rubriker om hur partyknarkarna göder gängvåldet förmodligen måttlig.

Eftersom systemet finns kvar hjälper det inte att flytta på individerna, det tillkommer bara nya personer, nya konstellationer.

Det ställer oss inför en svår fråga. Kan man över huvud taget komma åt den organiserade brottsligheten så länge mångmiljardmarknaden för droger finns kvar? Och går det att bli av med den illegala marknaden på något annat sätt än att göra den legal?

Vi har försökt få folk att sluta vilja använda droger, utan framgång. Vi har försökt – och genom Encrochat och Anom äntligen delvis lyckats – sätta dem som organiserar försäljningen av illegala droger i fängelse. Det fungerade inte heller, de ersattes bara av andra som ville åt miljardkakan. Vi skulle kunna skärpa straffen, moraliskt sett vore det inte orimligt. Men det är svårt att se att det på något avgörande sätt skulle komma åt våldet.

Vi har förvisso inte testat att rusta upp det förebyggande arbetet, just nu sker tvärtom stora neddragningar i de flesta kommuner på sådant som skulle kunna göra skillnad för risken att unga dras till kriminalitet. Sådant borde satsas på oavsett, men frågan är hur långt det räcker.

Tio miljarder är väldigt, väldigt mycket pengar. Någon kommer att vilja lägga beslag på dem. Om så krävs med hjälp av dödligt våld.

Läs fler kolumner av Isobel Hadley-Kamptz här.