Det är ingenting fel med att ändra sig. Det känns viktigt att slå fast när så många så snabbt byter åsikt i centrala politiska frågor.

Förra gången ett liknande skred skedde i Sverige gällde det invandring, där nära nog hela det politiska landskapet samtidigt bytte fot – från öppna hjärtan till stängda gränser. Just nu gäller det svenskt medlemskap i Nato, och vi ser varje vecka nya socialdemokrater förklara varför det som partiet fram tills för bara någon månad sedan ansåg var otänkbart nu i stället blivit den enda vägen.

För vissa tycks det vara ett resultat av en genuin intellektuell process. S-debattören Daniel Suhonen har exempelvis vridit och vänt på Nato-frågan under en tid och förklarar ytterst varför han har ändrat sig med att ”världen gjorde just det”. Aftonbladets ledarsida gick å sin sida från att den 1 mars kalla dem som argumenterade för Nato för en ”säkerhetsrisk” till att mindre än två månader senare själv förorda ett medlemskap.

Inom Moderaterna ledde åsiktsskiftet till en intern demonisering av partiets mest framgångsrika ledare någonsin

Den senare modellen är den som mest påminner om skiftet i invandringsfrågan. Plötsligt och i huvudsak utan debatt bytte nästan alla partier åsikt och den nya åsikten var så självklar att den knappt ens behövde motiveras. Inom Moderaterna ledde det till en intern demonisering av partiets mest framgångsrika ledare någonsin. Inom S användes i stället strategin att helt sudda ut de tidigare ståndpunkterna och inte över huvud taget förhålla sig till vad partiet nyss tyckte.

Oavsett vad man anser i sakfrågan var det varken ett särskilt intellektuellt eller hederligt förhållningssätt.

Själv både var och är jag för så öppna gränser som möjligt och har sett med sorg på hur ensam en sådan position kommit att bli. Jag är också för ett svenskt medlemskap i Nato, men även om min åsikt i sakfrågan gynnas just nu så bedrövas jag över att vi tycks upprepa samma sorts processmässiga misstag. Buffelhjorden ändrar riktning och rusar vidare.

Det vore fint om vi kunde prata om en såhär viktig fråga på allvar

Debatten i sig är inte sällan grund som en vattenpöl. Den som är emot Nato är putinist, twittrade Moderaternas gruppledare Tobias Billström som svar på ett försök från DN:s kulturchef Björn Wiman att bena ut sitt eget Natomotstånd. Den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Karin Rågsjö sprider i stället en teckning där en tungt beväpnad Natosoldat försöker dra iväg ett litet barn med texten ”Stå emot krigshetsen. Nej till Nato.” Detta samtidigt som ryska soldater har kidnappat mer än 120 000 ukrainska barn, som förts till Ryssland för att adopteras och tvångsrussifieras.

Det finns goda argument både för och emot Nato. Själv är jag exempelvis klart tveksam till tanken på en försvarsallians med ett kurdbombande Turkiet. Att fördelarna för mig ändå överväger gör inte det mindre sant. Kanske är det en ouppnåelig dröm i dagens politiska klimat, men det vore fint om vi kunde prata om en så här viktig fråga på allvar.

Läs fler texter av Isobel Hadley-Kamptz här.