Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-18 19:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/januariavtalet-var-nodvandigt-for-att-ta-tag-i-sverige/

Ledare

Januariavtalet var nödvändigt för att ta tag i Sverige

Illustration: Magnus Bard

DN 11/1 2020. Samarbetet mellan S, MP, C och L innebär att Sverige har fått en regering med en tydlig reformagenda. Och tillräckligt många mandat för att genomföra den.

Nu tar vi tag i Sverige, var Ulf Kristerssons slogan i valrörelsen 2018. Det var en fin ambition. De föregående åtta åren – under såväl Fredrik Reinfeldts andra som Stefan Löfvens första mandatperiod – hade riksdagen präglats av låsningar. Samtidigt ökade reformbehovet: Stelbenta arbets- och bostadsmarknader hämmade ekonomin, försvårade integrationen och innebar att framför allt unga och nyanlända förnekades möjligheter att ta sig vidare i livet. 

Dessvärre infriade M-ledaren aldrig sitt löfte. Efter att väljarna levererat ett resultat som innebar att det inte gick att bilda en alliansregering vägrade han att vända sig över blockgränsen och göra upp om makt och sakpolitik. I stället försökte Kristersson bilda en smal minoritetsministär som skulle ha varit helt beroende av Jimmie Åkesson i varje viktig votering, trots att han tidigare sagt att han inte tänkte ”samarbeta, samtala, samverka, samregera” med Sverigedemokraterna. 

Det blev Centerpartiet och Liberalerna, tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som gjorde det Ulf Kristersson i valrörelsen hade lovat att han skulle göra.

Januariavtalet, som i dag fyller ett år, var inte någons önskeutfall. Annie Lööf och Jan Björklund ville inte ha en socialdemokratisk statsminister. Stefan Löfven ville inte föra en till stora delar liberal politik. Men uppgörelsen innebar att Sverige fick en regering med en tydlig reformagenda och tillräckligt med mandat för att genomföra den, utan att behöva kohandla med vare sig SD eller V.

Sedan den presenterades har överenskommelsen utsatts för kritik av framför allt två snitt. 

Det ena handlar om innehåll: Januariavtalet har lite att säga om viktiga områden som försvar och brottslighet. 

Det är en iakttagelse som är både korrekt och missar poängen. I riksdagen finns en bred samsyn kring att försvaret ska rustas upp samt att polisen både ska få mer resurser och skarpare verktyg. Varför skulle C och L ödsla politiskt kapital på sådant som S gärna ger dem?

I stället ligger fokus på arbetsmarknad, skatter och bostadspolitik. Det är områden där Socialdemokraterna ofta agerat bromskloss för viktiga förändringar, men nu gett vika. Det är också områden där liberala reformer faktiskt kompletteras av traditionell S-politik: arbetsrätten måste, till exempel, luckras upp, men det är också viktigt att människor som förlorar jobbet får hjälp att ställa om.

Den andra invändningen mot januariavtalet riktar in sig på mandatmatematiken: De fyra partierna är visserligen den största enheten i riksdagen, men de saknar egen majoritet. Därför har de inte vad som krävs för att driva igenom den politik de är överens om, säger kritikerna.

Också det är en iakttagelse som både är korrekt och missar poängen.

I budgetvoteringar räcker det att vara störst. Eftersom V, SD, M och KD inte röstar på samma budget har januaripartierna tillräckligt många riksdagsstolar för att driva igenom sin ekonomiska politik.

Så länge Kristerssons parti inte röstar mot sin egen politik finns ett gediget parlamentariskt stöd för januariavtalet

När det gäller sådant som faller utanför budgeten – bland annat liberaliseringarna av arbets- och bostadsmarknaderna – handlar det om ett sakinnehåll som i hög utsträckning också delas av Moderaterna. 

Så länge Kristerssons parti inte röstar mot sin egen politik finns ett gediget parlamentariskt stöd för januariavtalet som helhet.  

Tonläget i debatten har under det senaste året varit uppskruvat. Politiska motståndare och tyckare till både höger och vänster har larmat om att partierna som ingått överenskommelsen straffas av väljarna. 

Helt smärtfri har resan inte varit, men faktum är att januaripartierna klarar sig rätt bra i opinionen. I DN:s senaste Ipsos når C och L tillsammans 13 procent, S och MP 30, det handlar om ett tapp på 1 respektive 2 procentenheter från valresultatet.

Framför allt är konvulsionerna till höger minst lika stora. I valet fick M och KD tillsammans 26 procent, nu har de 22. Deras nedgång förklarar till stor del SD:s uppgång på drygt 6 procentenheter. Ebba Busch Thors och Ulf Kristerssons möten med Jimmie Åkesson har uppenbarligen fungerat som en signal till de egna väljarna att SD är ett helt okej parti att rösta på. 

Det betyder inte att S, MP, C och L kan slappna av. Den första utmaningen bestod i att komma överens. Nu måste de fullfölja det arbete som inletts och se till att januariavtalet genomförs på ett ansvarsfullt sätt.