Priset som S fick lov att betala för att kunna tillträda som regeringsbildare i ett låst parlamentariskt läge efter förra valet var liberala reformer. Flera av dessa innebar liberaliseringar som M hade övergivit i sin triangulering, eftersom man under alliansåren inte ville ta politisk strid med röda organisationer som LO och Hyresgästföreningen.

Nu framträder i allt klarare dager priset som dagens moderater får lov att betala för att kunna tillträda som regeringsbildare efter 2022.

SD genomdrev vänsterlutande politik i den reservation i finansutskottet som SD, KD och M presenterade gemensamt i förra veckan. Det var SD:s hållning, inte M:s, som kom att råda när det handlar om att permanenta pandemins höjning av a-kassan och sjukförsäkringen.

Nu förklarar SD helt öppet för V att det är med SD som socialisterna kan få igenom en reform av arbetsscheman i äldreomsorgen som är ljuv musik för V:s viktigaste väljargrupp – kvinnliga kommunalare, väljare som mansdominerade SD verkligen behöver.

Partiledaren Jimmie Åkesson uppmanar V att vara lika principfasta för kommunalarna som de var för hyresgästerna, och stödja budgeten där SD:s linje kommit att gälla (Aftonbladet, 19/11).

Länge, innan kulturkriget, avgjordes val i Sverige av den ekonomiska politiken. Och där ligger SD till vänster.

Ett S i opposition och utan avtal med liberala krafter skulle sannolikt dra till vänster. Där kommer SD stå med öppna armar för enstaka uppgörelser med V och S. SSU och LO har redan välkomnat det famntaget.

Åkesson spelar det långa spelet och har tidigare haft strategin ”giv’em hell” i budgetfrågor. V och SD förenas av att vara portade från pensionsgruppen och av samma politiska mål i pensionsfrågan.

Och hittills har vi inte hört någonting från M och KD om hur de reagerar på Åkessons flirt med V och tänker sig hantera SD:s attack mot hållbara pensioner och arbetslinjen.