Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-08-01 23:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/jorgen-huitfeldt-debatten-om-invandringen-maste-ta-sig-ut-ur-de-gamla-atervandsgranderna/

LEDARE

Jörgen Huitfeldt: Debatten om invandringen måste ta sig ut ur de gamla återvändsgränderna

Foto: Magnus Hallgren

Opinionsbildare och journalister har i decennier haft svårt att hantera invandringsfrågan. Någon gång måste perspektivet bli: Vad gör vi nu?

KOLUMNEN. Jörgen Huitfeldt är chefredaktör för Kvartal och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Nyligen intervjuades Ulf Kristersson i ”P1-morgon” och fick då frågan hur han ställer sig till denna tweet från Jimmie Åkesson: ”Sverige behöver ett totalstopp, för all invandring som utgör en social, kulturell eller ekonomisk belastning”. Moderatledaren svarade: ”Jag skulle inte uttryckt mig på exakt det sättet, men det är uppenbart att invandringen i Sverige har blivit en belastning, både när det gäller kriminalitet, hedersproblematik, sociala problem, trångboddhet – det är väl alldeles uppenbart. Sedan kan man uttrycka det på lite olika sätt.”

Detta följdes av en lika förutsägbar som infantil debatt som upprepats i olika versioner sedan tidigt 1990-tal. Den ena sidan: ”Jaha!? Nu har alltså jag och mina barn blivit en belastning.” Den andra: ”Självklart är invandringen en belastning. Totalstopp nu!” Själv kände jag mig beklämd och något förvånad över att vi fortfarande inte kommit längre – trots allt som sagts och skrivits i frågan de senaste 30 åren.

En stor källa till frustration under min tid på public service var oförmågan att hantera detta politikområde på samma sätt som andra. Något jag skrivit utförligt om i Kvartal. Rätt ofta hamnade jag i diskussioner med kollegor om varför frågan skulle beröras över huvud taget. Och om vi skulle ta upp den – varför göra det på ett sätt som ”riskerade att gynna främlingsfientliga krafter”? Jag upprepade med en dåres envishet att journalister inte kan styra över hur verkligheten ser ut eller vilka problem människor upplever i sin vardag.

Det fanns (och finns fortfarande) en bild hos rätt många journalister att invandringen skulle upplevas som mer problematisk bara genom att vi beskrev de målkonflikter som frågan rymmer. Kanske kunde det ha legat något i farhågorna om inte dessa målkonflikter sedan länge varit så uppenbara. Men när diskrepansen mellan journalisternas verklighetsbeskrivning och det som diskuteras i fikarum och vid köksbord blir alltför stor uppstår ett övertryck som leder till att känslor och fördomar snarare än fakta och nyanser tar över.

Sverigedemokraterna gick från en ytterlighetsrörelse i marginalen till ett av Sveriges tre stora partier på mindre än ett decennium. I så måtto påverkade vi journalister – genom att delvis avstå från att göra vårt jobb – verkligheten på ett mycket mer genomgripande sätt än någon nog kunde föreställa sig. Till alla kollegor som jag har diskuterat detta med genom åren vill jag säga: Ni tyckte att jag la för stor vikt vid denna enskilda sakfråga. I dag kan alla se hur den alltsedan valet 2014 – via SD:s speciella ställning i politiken – förlamar hela styret av landet och därmed har fått mycket större negativa effekter än den egentligen hade behövt ha.

Det finns fortfarande en bild hos rätt många journalister att invandringen skulle upplevas som mer problematisk bara genom att vi beskrev de målkonflikter som frågan rymmer.

Inte minst mot den bakgrunden är jag alltså rätt förvånad över att debatten fortfarande står och stampar där den gjorde 1991. Till att börja med är det häpnadsväckande att vi fortfarande inte ens klarar av att göra distinktionen mellan politikområdet ”invandring” å ena sidan och individer som har invandrat till Sverige å den andra. Det är ungefär lika genomtänkt som att sätta likhetstecken mellan yttrandet ”sjukvården fungerar inte” och ”all sjukvårdspersonal är inkompetent”.

De allra flesta skriver säkert under på att Sverige hade varit både fattigare och tråkigare utan många av de individer som invandrat hit. Samtidigt är det nog få som mellan skål och vägg förnekar att den typ av invandring Sverige har haft de senaste 30 åren har försatt oss som samhälle i stora svårigheter. Eftersom en stor del av migrationen har utgjorts av asylinvandring från länder som skiljer sig markant från Sverige i nästan alla avseenden blir integration på kort sikt en oöverstiglig uppgift att klara.

Och den blir inte lättare av att Sverige bygger på idén att vi solidariskt tar hand om varandra. Unga, friska och arbetsföra betalar höga skatter till förmån för barn, gamla, sjuka och arbetslösa. När ett sådant samhälle tillförs en stor grupp invånare som – trots att de är unga och friska – inte ens förmår bära sina egna kostnader för utbildning, vård och pensioner utsätts samhällskontraktet för stora påfrestningar.

”Vad fan får jag för pengarna”, utbrast förre Scaniachefen Leif Östling i en famös intervju. Även den debatt som följde den gången åskådliggjorde Sveriges oförmåga till ett offentligt samtal som tar oss framåt. Visst, Östling är jätterik och det går förstås ingen nöd på honom. Men den fråga han på ett ganska slängigt sätt försökte resa handlade inte primärt om honom själv. Lita på att samma fråga vid det laget sedan länge hade muttrats runt många köksbord.

Så vilken betydelse har det om invandringen de senaste decennierna har inneburit en belastning? Eftersom alla vi som bor i landet nu är dagens Sverige är frågan bara relevant utifrån perspektivet: Vad gör vi nu? Och i stället för att märka ord och leda in debatten i gamla återvändsgränder är detta vad samtalet borde kretsa kring: Vilket slags invandring ska vi ha framöver? Ska sådant som försörjningsförmåga och potential för integration väga tyngre? Vilka alternativ finns till den modell vi fram till nu har haft för att hjälpa flyktingar och ekonomiska migranter? Vilka uppoffringar kommer att krävas av majoriteten för att bibehålla det sammanhållna och solidariska välfärdssamhälle som många av oss värderar så högt? Avskaffa det fria skolvalet? Bygga fler billiga hyresbostäder i välmående medelklassområden?

I den processen är opinionsbildare och journalister centrala. Det är vår viktigaste uppgift i en demokrati. Löser vi inte den bättre kommer dagens brännande frågor att framstå som lyxproblem jämfört med morgondagens.

Ämnen i artikeln

Integration

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt