Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-01-21 04:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/jorgen-huitfeldt-vara-makthavare-straffas-hardare-om-de-agerar-an-passivt-ser-pa/

Ledare

Jörgen Huitfeldt: Våra makthavare straffas hårdare om de agerar än passivt ser på

Laila Freivalds.
Laila Freivalds. Foto: Sven-Erik Sjöberg

Det offentliga Sverige framstår ofta som avvaktande och tvehågset. Och när politiker och myndigheter väl agerar kommuniceras det gärna i ett urskuldande tonfall. Har vi skapat en politisk kultur som belönar passivitet och bestraffar handlingskraft?

KOLUMNEN. Jörgen Huitfeldt är chefredaktör för Kvartal och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Det är den 24 november 2015 och den vice statsministern har svårt att hålla rösten stadig när hon förklarar varför regeringen beslutat att anpassa svensk asylpolitik till ”EU:s miniminivå”.

”De senaste veckorna har jag blivit helt övertygad om att bästa sättet att hjälpa mina miljöpartistiska kommunalråd är att ändå göra något.”

Romsons tårar var upplösningen på månader av ohållbart tryck mot Sveriges asylsystem. Vecka efter vecka anlände tusentals nya människor; mestadels syrier, irakier och afghaner som efter att ha passerat genom en rad andra EU-länder ville söka asyl just i Sverige. Under dessa veckor var den stora frågan hos de flesta jag mötte varför regeringen inte gjorde något. Vad passiviteten, avvaktandet berodde på. Men när det senkomna agerandet till sist aviserades skedde det alltså tillsammans med en ursäkt.

Att ändå göra något. Jag tänker på de framsnyftade orden ibland när jag försöker förstå varför svenska politiker och andra makthavare ofta framstår som så avvaktande och sedan närmast ber om ursäkt när de väl agerar. Trots att det är precis vad de är valda för att göra – handla med Sveriges och dess medborgares bästa för ögonen.

Samma mönster upprepar sig nu under coronakrisen. Vid många tillfällen då regeringen har aviserat någon ny rekommendation, ”stark uppmaning” eller rent av lagstiftning har även detta skett med varianter på samma ursäktande tonfall. Trots att det svenska agerandet ofta har varit mildare och kommit senare än i de flesta jämförbara länder. Som den 20 november när inrikesminister Mikael Damberg aviserade ett förbud mot offentliga sammankomster med fler än åtta personer:

”Det här är mycket ingripande åtgärder som saknar motstycke i modern tid. Vi tar inte lätt på att begränsa människors rätt att samlas för sammankomster och tillställningar men sett till läget vi befinner oss i är det dock nödvändigt.”

Är detta bara enskilda och unika exempel eller kan det vara symtom på något som ligger djupare? Vid juletid för 16 år sedan inträffade en annan allvarlig kris. På annandagens morgon kom alarmerande rapporter från Asien. En stor flodvåg hade dränkt mängder av turistorter i bland annat Thailand, Sri Lanka och Indonesien – länder dit många svenskar gärna reser. Trots att det tidigt stod klart att tusentals svenskar var i akut behov av hjälp dröjde det lång tid innan några insatser sattes in. Det tog exempelvis nästan fyra dygn innan hemtransporten av de första traumatiserade svenskarna kunde inledas.

Snabbast att undsätta sina medborgare var Italien. Chefen för landets civilskydd larmades tidigt på annandagens morgon och kallade omedelbart ihop en krisstab. Regeringschefen underrättades och bara timmar senare var de första flygplanen på väg. Kontrasten till Sverige var påfallande: Först 30 timmar efter att det första larmet kommit in till UD infann sig utrikesminister Laila Freivalds (S) på jobbet. Med statsministern hade hon inte haft någon kontakt alls fram till dess och föregående kväll hade hon tillbringat på en teaterföreställning.

Trots att det tidigt stod klart att tusentals svenskar var i akut behov av hjälp dröjde det lång tid innan några insatser sattes in. Det tog exempelvis nästan fyra dygn innan hemtransporten av de första traumatiserade svenskarna kunde inledas.

Den katastrofkommission som leddes av Johan Hirschfeldt framförde hård kritik på många punkter. Men kanske sammanfattades det som gick fel mest kärnfullt av kungen som för ovanlighetens skull framförde subtil kritik mot regeringen. ”I vissa lägen är det bättre att agera än att inte göra något alls.”

Det finns fler exempel på en liknande passivitet hos svenska makthavare under kriser men de ovan nämnda kan räcka gott som illustration. Mer intressant är kanske att reflektera kring orsakerna. Kan det vara så att medier, opinionsbildare och politiker tillsammans har skapat en kultur där den som handlar resolut men inte perfekt straffas medan den som ställer till skada genom att inte göra något alls mer sällan drabbas av negativa konsekvenser? Några exempel från de senaste åren förefaller stödja den hypotesen.

Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler var omvittnat handlingskraftig och lyckades fullfölja regeringens mål om färre sjukdagar så till den grad att hon blev obekväm. Och så småningom fick hon gå. Visserligen hävdar Annika Strandhäll (S) som sparkade henne fortfarande att detta berodde på helt andra saker men utan att ha lyckats övertyga sina kritiker om det.

Transportstyrelsens chef fick gå då hon felaktigt, men utan att några kända skador faktiskt drabbat Sverige, beslutade att göra avsteg från lagar som skulle skydda känsliga uppgifter. I bakgrunden fanns dock en närmast omöjlig deadline för outsourcingen av myndighetens it-system som hon ärvt från sin företrädare och som hon gjorde sitt bästa för att ändå hålla.

Och den ovan nämnda utrikesministern Laila Freivalds fick aldrig avgå för sin passivitet under tsunamikatastrofen. Men drygt ett år senare petades hon efter att – ja, just det – ha agerat resolut (och möjligen i strid med lagen) för att avvärja en svensk Muhammedkarikatyrkris. Något hon också lyckades med.

Ämnen i artikeln

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt