Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-15 07:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/karin-svanborg-sjovall-de-som-klagade-pa-asiktskorridoren-gor-nu-sitt-basta-for-att-bygga-en-ny/

Ledare

Karin Svanborg-Sjövall: De som klagade på åsiktskorridoren gör nu sitt bästa för att bygga en ny

Lesbos, 2015.
Lesbos, 2015. Foto: Roger Turesson

Om felet med svensk migrationspolitik tidigare var att en enda åsikt accepterades, kan väl lösningen knappast vara att alla nu ska enas kring en ny?

KOLUMNEN. Karin Svanborg-Sjövall var fram till nyligen vd på tankesmedjan Timbro och är ny som fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Den parlamentariska migrationskommittén befinner sig i slutförhandlingar. Trots kända låsningar har alla partier, utom möjligen Sverigedemokraterna och Miljöpartiet, ett starkt intresse av att nå en så bred överenskommelse som möjligt för att en gång för alla kunna avlägsna den fråga som slitit sönder det politiska landskapet sedan flyktingkrisen 2015. 

Men den förhoppningen delas inte av alla. I Smålandsposten ondgör sig den politiska chefredaktören Fredrik Haage över ”den svenska stampsykologin”. Att den migrationspolitiska kommittén, med några reservationer, sannolikt kommer att landa i en ny, mer restriktiv, konsensus, räcker inte. Haage vill även se en nystart på ett ”moraliskt plan”. Därför bör kommittén inte bara stadfästa en ny linje i sak utan även aktivt – i någon slags deklaration? – ta avstånd från det ”illusionsnummer” som tidigare gällt. 

Här finns en intressant paradox. Om huvudorsaken till att Sverige fick en generös migrationspolitik var vår oförmåga att tåla mer än en åsikt i taget, kan man undra varför det är så viktigt med ett officiellt ”aldrig igen”. I ett fritt samhälle går det naturligtvis bra att kräva närmast rituella, offentliga ursäkter av meningsmotståndare. Särdeles övertygande som argument för en mer pluralistisk och tillåtande debatt är det dock inte. 

Hur ska då ett modernt land med större värderingsskillnader än tidigare kunna lämna den ”svenska stampsykologin” bakom sig och samtidigt undvika en fortsatt balkanisering av det offentliga samtalet? Själv tror jag att det bästa botemedlet är att bejaka återpolitiseringen av migrationspolitiken, på samma sätt som andra parlamentariska stridsäpplen. Vill vi avförtrolla migrationspolitiken måste vi sluta envisas med att placera den utom politiskt räckhåll – oavsett om det gäller hänvisningar till juridik eller till att skambelägga fram en ny åsiktskorridor. 

Haage noterar syrligt att den så kallade järnaxeln av socialdemokrater och moderater aldrig har ”varit mer av järn än att den snabbt kunnat smältas och omformas till bud om öppna gränser likt en stor omnipolitisk Barbapappa”. Men en stor Barbafamilj är precis vad en parlamentarisk demokrati måste vara. Alliansen vann – och förlorade – val med samma migrationspolitik som grund. Sverigedemokraterna har vuxit, och krympt, med samma migrationspolitik som grund. Partiernas skilda förhållningssätt och varierande grad av omprövning efter 2015 beror på att det inte finns en, utan flera opinioner av olika angelägenhetsgrad i denna fråga, som i alla andra.  

Men ska migrationspolitiken börja betraktas mindre som en identitetsmarkör och mer som ett vanligt politikområde måste den börja behandlas just så. I en nyutgiven antologi om liberalismens idéer, utgiven av Ax:son Johnsonstiftelsen, hävdar Göteborgs-Postens Håkan Boström att liberaler som vill genomföra stora reformer av välfärdsstaten i syfte att möjliggöra både migration och integration önskar ”avskaffa politiken som en egen samhällssfär” – samtidigt som han föraktfullt avfärdar ideologiska principer som politisk styråra.

Och i detta är Boström för all del inte ensam, vare sig bland meningsfränder eller motståndare. Som en motreaktion mot gal–tan-skalan, som nästan uteslutande används av de som själva definierar sig som gal, ställs nya apolitiska konfliktpar upp som ersättning för höger och vänster. Personliga kvalitéer, som att vara realist, får då kontrasteras mot naivitet, pragmatism mot extremism, förnuft mot oförstånd. 

Så får vi också en konflikt där fokus flyttas från prioritetsordningar och värderingar till en motståndare som från början diskvalificerats som svagsint, omogen och utrerad, alternativt som ond. Det säger sig självt att det är svårt att hitta en fungerande kompromissposition mellan dessa poler, eller ja, ska vi kalla det stamtänkande? 

Det är förstås inte orimligt att avkräva dem som vill ha låga skatter och stor invandring svar på hur prioriteringar ska göras i välfärdsstaten när integrationen ser ut som den gör. Men det är precis lika rimligt att avkräva dem som vill stänga gränserna svar på varför det inte skulle vara legitimt att anse att ett av världens rikaste länder kan erbjuda skydd, före utbetalningar av rekordlånga föräldraledigheter eller ännu en garanterad förlustaffär till kommunal multiarena – eller någon annan av de tusentals offentliga utgifter man som skattebetalare gärna varit utan. 

De som förespråkar kulturell pluralism har inte alltid övertygat när det kommer till att tolerera åsiktspluralism. Jag köper det. Men bland dem som ogillar kulturell pluralism hörs ofta ett passionerat försvar för åsiktspluralism som stundom saknar täckning.  

Migrationsfrågan kommer aldrig bli ”löst”, lika lite som andra frågor som handlar om skilda normativa utgångspunkter och konsekvensvärdering. Man behöver inte gilla olika, men man måste gilla läget. Konflikten kommer aldrig att försvinna. Återstår då att lära sig leva med den.

Ämnen i artikeln

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt