På fredagen bekräftades det första svenska fallet av det nya coronaviruset. En ung kvinna i Jönköpingsområdet hade insjuknat efter en vistelse i Wuhan. 

På söndagen beslöt regeringen att klassificera sjukdomen som samhällsfarlig, på begäran av Folkhälsomyndigheten. Då hade Världshälsoorganisationen WHO redan betecknat viruset som ett internationellt hot mot människors hälsa. 

Den svenska regeringens beslut handlar dock inte om att ett utbrott i Sverige bedöms vara sannolikt, utan om att se till att Folkhälsomyndigheten har möjlighet att stärka beredskapen. Riskerna för ett utbrott i Sverige bedöms i dagsläget som små. Kvinnan i Jönköping ska dessutom ha handlat exemplariskt, och placerat sig i självkarantän i väntan på hjälp från sjukvården. 

WHO bedömer i sin tur sannolikheten för ett utbrott i Europa och USA som liten. Syftet med den nya klassificeringen är att se till att länder med svagare sjukvårdssystem får den hjälp som krävs. 

Även om det finns flera fall i andra länder begränsar sig utbrottet i dagsläget till Kina. Men där har viruset dödat mer än 300 personer. Fler än 10 000 har smittats.

Dessutom bor åtminstone 40 miljoner människor i städer som är satta i karantän. Ytterligare tiotals miljoner kineser påverkas av olika typer av resebegränsningar. 

Financial Times tech-korrespondent i Kina Yuan Yang berättar i en essä om sin resa från Peking hem till föräldrarna genom ett spöklikt land, för firandet av det kinesiska nyåret. Hon berättar om rädslan bland familj och vänner, inställda besök hos släktingar. 

Yuan Yang konstaterar att miljoner människor har migrerat från den kinesiska landsbygden till fabrikerna i städerna. Små barn lämnas ofta hos mor- eller farföräldrarna i hembyn. En inställd nyårsresa skulle kunna vara det enda besöket under året. Vissa har tagit sig hem, men kan inte återvända till arbetet. 

Diktaturer har ryktet om sig att vara effektiva i krissituationer. I själva verket räds ofta skrämda byråkrater ansvar och initiativ.

Det är svårt att föreställa sig hur det känns att, till exempel, sitta instängd i en stad där ett dödligt virus härjar. Men det är uppenbart att många kineser som själva inte smittats också fått betala ett pris på grund av sjukdomen. 

Yuan Yang berättar om de kommentarer som sprids och delas på sociala medier utanför Kina, om hur smutsiga kineser får skylla sig själva för sjukdomen. 

Ren och skär rasism.

Det finns fortfarande frågetecken kring hur väl den kinesiska staten har handskats med utbrottet. WHO har gett myndigheterna beröm för dess kraftfulla åtgärder. Samtidigt har Wuhans borgmästare bett om ursäkt för att staden inte agerade snabbare. Han har dessutom anklagat centralbyråkratin för att inte ha gett rätt befogenheter i tid.

Om det visar sig att regimen faktiskt har dragit fötterna efter sig så vore det kanske inte så överraskande. Diktaturer har ryktet om sig att vara effektiva i krissituationer. I själva verket räds ofta skrämda byråkrater ansvar och initiativ. När man som Kinas president Xi Jinping dessutom utnämner sig själv till ”chef för allt” så gör man sig också ansvarig för allt i landet. Då blir det lockande att i tystnad försöka lösa svåra kriser i stället för att agera med nödvändig transparens. 

Det går bara att önska att den kinesiska staten verkligen handlar med så mycket öppenhet och kraft som krävs för att få bukt med viruset. Men oavsett om Kinas auktoritära regim gör vad den ska eller ej så förtjänar människorna i landet omvärldens oreserverade solidaritet.