Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Klåfingriga politiker borde lämna kulturen i fred

Tack, men nej tack. Broderi från kulturminister Alice Bah Kuhnkes (MP) tjänsterum 2015.
Tack, men nej tack. Broderi från kulturminister Alice Bah Kuhnkes (MP) tjänsterum 2015. Foto: Paul Hansen

Det stora hotet mot ett vitalt kulturliv är makthavare som vill använda kulturen som medel snarare än självändamål. Nu är det dags för politikerna att backa, ge kulturen syre och låta den styra sig själv.

När Jimmie Åkesson talade om att han ville lägga ner Sveriges Radios kanal P3 väcktes rättmätig ilska. Men kritikerna led av tunnelseende. Åkessons radiovrede är inte huvudproblemet. Den är ett symtom på en allvarligare sjuka: vissa politikers instinkt att vilja stoppa det de personligen ogillar och deras vilja att detaljstyra sådant som de inte har med att göra.

På få områden blir detta så tydligt som i kulturpolitiken. I stället för att se sin huvuduppgift som att fördela pengar till kulturskapare, och låta dessa utforma verken som de vill, försöker politiker knåda kulturen som en deg. Kulturen blir inte ett självändamål utan ett medel för vad politikern ser som det goda samhället.

Synsättet drogs till sin spets i Miljöpartiets ökända utkast till kulturpolitiskt program från mandatperiodens början:

”Oberoende forskare ska tillsammans med organisationer som företräder underrepresenterade grupper genomföra en fortbildningsinsats i intersektionalitet och postkoloniala teorier för alla styrelser och all personal inom kulturinstitutionerna.” Så löd en av formuleringarna i en text som var en enda politisk strypsnara för de fria konsterna.

Efter högljudda protester drogs förslaget tillbaka, men grundtanken lever kvar hos politiker och inte minst deras ivriga tjänstemän. Kulturen ska ge Resultat, den ska uppfostra medborgarna till rätt värderingar, den ska trumpeta ut de toner som politikerna plitat ner på samtidens notblad.

För liberaler borde reflexen vara den motsatta. De borde lita på kulturens egen kraft.

Det är en obehaglig syn som dessutom förenar stora sjok av det politiska fältet. Delar av vänstern vill radera allt potentiellt kränkande ur kulturen och använda den till antirasism och feminism, Sverigedemokraterna tycker att den ska sprida kunskaper om asatro och säkra ”den nationella identitetens bevarande”.

För liberaler borde reflexen vara den motsatta. De borde lita på kulturens egen kraft, ge den förutsättningar att utvecklas efter eget huvud, låta kulturskaparna stå så fria som över huvud taget är möjligt.

I valrörelsen borde dessa skillnader i kultursyn stå högst på agendan varje gång kulturpolitik diskuterats. Så har inte varit fallet. 

När SVT och SR frågat partiernas kulturtalespersoner om de viktigaste valfrågorna är det inte många som säger sig vilja öka kulturskaparnas frihet och makt på politikers bekostnad. Snarare handlar svaren om tillgänglighet, så många som möjligt ska möta så mycket kultur som möjligt. 

Inget fel med det – men är det politikernas sak att avgöra hur denna ska se ut, vilka budskap (om några) den ska framföra?

Det enda parti som i Sveriges Radios enkät med emfas deklarerar kulturens frihet är Liberalerna:

”Vi lever i en tid då det blivit allt vanligare att politiker vill styra och ställa med kulturen (...) Vi liberaler har en helt annan grundsyn. Kulturen ska utmana, den ska få oss att tänka fritt och stort!”, lyder L:s svar. Märkligt att detta som borde vara så självklart får partiet att sticka ut. 

Men Alliansen hade makten i åtta år och alltså gyllene chanser att bryta med den genompolitiserade och instrumentella kultursyn som frodats i decennier. Intresset för detta var tydligen vagt, kulturdepartementet lät politiseringen fortsätta. Som resultat har vi fått generationer av kulturskapare som lärt sig att peta in signalord som ”identitet”, ”genus” och ”normbrytande” i ansökan om minsta stödkrona. 

Sådana verk måste inte vara dåliga eller oviktiga, men systemet uppmanar till ängslighet, likriktning och anpassning. Just de råkar vara tre av kulturens dödsfiender.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.