Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-11 19:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/klimatet-kraver-att-vi-deserterar-fran-dodsmarschen/

Ledare

Klimatet kräver att vi deserterar från dödsmarschen

DN 1/12 2018. Inför klimatmötet i Katowice har vi något att lära både av Armfeldts karoliner och 15-åriga Greta Thunberg.

DN:s ledarredaktion
Rätta artikel

Det var en storskalig och i många avseenden välplanerad operation. Karl XII ville plocka åt sig Norge med en kniptångsmanöver. Samtidigt som han själv ledde en mäktig invasionsarmé över gränsen i söder skulle karoliner under befäl av generalen Carl Gustaf Armfeldt marschera över Jämtlandsfjällen mot Trondheim.

Förberedelserna hade pågått i månader. Nya trupper hade stampats fram. Tusentals hästar hade rekvirerats. Provianteringsdepåer hade lagts upp. Hela det krigströtta fattigriket Sverige hade mobiliserats till ett kraftprov i logistik.

Men möss och människors planer går ofta i stöpet.

Den 30 november 1718 sköts Karl XII i en löpgrav vid Fredrikstens fästning. När den enväldige konungen av Guds nåde dog skar motorn i den militära maskinen. Den södra invasionsarmén drog sig tillbaka. Armfeldts styrkor fick vänta länge på att budet om kungens död skulle nå fram. Då inledde också dessa regementen återtåget.

Karolinerna var trots alla förberedelser dåligt vinterutrustade, framför allt saknades varma uniformskappor och rejäla skor. Marschen hem till Sverige inleddes på nyårsdagen. Det var brutalt kallt, men annars gynnsamt och lugnt väder. Det skulle bokstavligt talat visa sig vara lugnet före stormen.

Uppe på fjället låg snöstormen i bakhåll, kastade sig med ett rytande över de tunnklädda karolinerna, rev och slet i dem, tuggade sig in i märg och ben. Kavallerister och kuskar föll ihjälfrusna ner i snödrivorna och bildade groteska skulpturgrupper tillsammans med soldater som försökt värma sig genom att i ring omfamna varandra, men frusit ihjäl stående. Soldater kastade sig i snödrivorna och slet av sig sina kläder, plågade av den intensiva hetta den som just ska dö kölddöden kan uppleva.

I flera dygn pågick dödsmarschen. Långt efter att lejonparten av de överlevande nått fram till den svenska utposten Handöl kom karoliner krypande ner från det vita infernot. Av 5.000 man dog 3.000 under marschen. Ytterligare 1.000 strök med i sviterna av sina umbäranden.

Det finns något förrädiskt lugnande i att marschera tillsammans

Karolinernas katastrofala fälttåg illustrerar både människans unika för­mågor och hennes extrema bräcklighet. Vi kan organisera och genomföra de mest komplexa expeditioner och projekt, exempelvis bygga ett högteknologiskt globaliserat konsumtionssamhälle. Men ytterst är vi ändå utlämnade åt nyckfulla naturkrafter. Vi kan bara existera under extremt specifika villkor; ett löjligt smalt temperaturbälte, en specifik atmosfär, ständig tillgång till vatten. På ett oändligt antal tänkbara planeter är mänskligt liv omöjligt. Just nu är vi, med den energi och organisationsförmåga som kännetecknar oss som människor, i färd med att göra också jorden till en sådan planet.

En ny rapport från World Meteorological Organization, WMO, pekar på de hotfulla mörka molnen över fjällryggen: ett år med en av de högsta genomsnittstemperaturerna någonsin, krympande isar i Arktis, rekordmånga orkaner, katastrofala skyfall, extremtorka, apokalyptiska skogsbränder och, också detta en följd av klimatförändringarna, fläckvis iskyla.

Allt detta är välkänt. Ändå fortsätter dödsmarschen, från den ena svarta fredagen till den andra. Varför? Det finns något förrädiskt lugnande i att marschera tillsammans. Alla kan vi väl inte vara på väg åt fel håll?

Jo. Det är därför det är så viktigt att några vågar lämna ledet. På söndagen inleds klimatmötet COP24 i Katowice. Betydelsen av att världen enas i klimatfrågan kan inte överdrivas. Men det kan inte heller vikten av att det finns arga desertörer och opinionsbildare som 15-åriga Greta Thunberg.