Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Allt liv är struktur

Kolumnen – Lena Andersson

Att tillvaron är strukturellt ordnad är ett närmast axiomatiskt konstaterande. Men med det följer inget svar på vilken ideologi som bäst hanterar insikten.

Sedan en tid kan man nere i city se dyra herrkostymer som är skurna så att de ser urväxta ut. Korta tajta kavajer med korta ärmar, smala byxben, trångt runt höfterna. För att komma i en sådan kostym räcker det inte med låg fettprocent, man måste vara finlemmad.

Hur kan det som varit tecken på armod, urväxta kläder, bli något som högavlönade söker sig till?

Många har nämnt strukturer denna vår, men mer som kodord för politisk hemvist än för att reda ut komplicerade frågor. En förståelse av tillvaron som en sammanhängande struktur håller jag för riktig, rent av axiomatisk eftersom allt lyder under naturlagarna. Men det innebär att strukturen är långt mer finmaskig och svårtydd än vad den politiska aktivismen/forskningen gör gällande. 

Världen som struktur innebär att vi systematiserar, att elementen opererar i relation till varandra, aldrig isolerat, att detta är universellt och att den som vill närma sig hur saker hänger ihop har att studera både x och y i en ekvation, inte bara den ena variabeln.

Att armodets tecken fast i dyrt material, en urväxt kostym, kan förbytas i prestigens symbol skulle således kunna härledas till att allt fler fått råd med såväl överflödskalorier som gym och köttprotein. Någon skapar då ett mode som enbart de ”naturligt slanka” kan bära, de som varken ätit okontrollerat eller behövt bygga muskler eftersom de använt huvudet i stället. Tränar gör de men då gärna i de gamla arbetarsporterna längdskidåkning och landsvägscykling. Tecknen är godtyckliga, strukturen fast.

När allt i naturen står i jämförande relation till vartannat ”vet” tofsvipan att den inte är en vigg fastän denna också har en fin tofs. Och i det mänskliga språket, en mäktig universell struktur, betecknar orden lika mycket sin motsats som sin betydelse. ”Springa” berättar att det finns andra sätt att röra sig, ”asfalt” säger något om vad marken inte är belagd med, ”smal” betyder ”inte tjock”.

Inget av detta går att utplåna. Det gör det extra viktigt att vara aktsam med hur klassificeringarna används och ges betydelse, för det kan vi styra. Eftersom tecknen varierar finns en glipa för manöverutrymme och förändring. Vi indelar världen, men det betyder inte att vi måste fylla människo­kategorier (kvinnor/män, vänster-/högerhänta, oriental/västerlänning), med på förhand fastlagda preferenser och beteenden.

Strukturellt intar dock någon alltid avvikelsens plats och denna roll är sig påfallande lik oavsett om den fylls av vänsterhänthet, kvinnlighet, orientaliskhet eller vad än det är. Så ges ”orientalen” och ”kvinnan” snarlika attribut. Men det gäller också att se att den vänsterhänta så att säga är högerhänt i en annan kontext samtidigt, att alla bär allt i sig och flyttar runt i strukturen. Liksom att dekonstruktionen konstruerar något annat, att överskridandet sker över en gräns som därmed befästs.

Jag hörde någon som sa att i stället för att säga till barn ”Vad fint du ritar” borde man säga ”Vad blått du ritar”, för att undkomma bedömning och konkurrens. Jag har tänkt i liknande banor men tror att det inte hjälper. Barnet kommer att översätta blått till andra adjektiv som placerar både barnet och prestationen i en jämförelse. Att inte säga något alls om teckningen blir även det ett påstående.

Det strukturellas karaktär av universell ofrånkomlighet, ja av biologi och fysik, har antropologen och filosofen Claude Lévi-Strauss velat påvisa i flera av sina verk, inte minst ”Det vilda tänkandet” från 1962. Han går där så långt att han finner att ”oppositionen mellan natur och kultur, som jag tidigare fäste stor vikt vid, tycks mig i dag i första hand ha metodologiskt värde”.

Evolutionsbiologen Richard Dawkins framhåller i ”Den själviska genen” (1976) i stället kulturen som människans unika sätt att hantera strukturen, men skillnaden är semantisk. I boken driver Dawkins tesen att det inte är människan som har gener, utan generna som har människan. I slumpmässig samverkan har de råkat bygga sig olika överlevnadsmaskiner, varav det som kallas människa är en. De maskiner som råkat föra generna till maximal reproduktion är vi och allt levande omkring oss, därför finns vi. En struktur som heter duga. 

Det strukturella perspektivet är helt enkelt den evolutionära beskrivningen av verkligheten. Sedan har vi att finna det bästa sättet att förhålla oss till den, en ideologi. Den följer inte rätlinjigt av beskrivningen. Ideologierna är ju inte åskådliggöranden av de mänskliga villkoren utan olika förslag på hur de hanteras.

Det är långt ifrån säkert att vi träffar rätt bland sambanden när vi applicerar strukturtänkande. Snarare är det troligt att vi träffar fel eftersom det hela är så svårt och komplext att man lätt tolkar utifrån önskan, vilket Dawkins ger otaliga exempel på.

Så även den där urväxta modekostymen har väl då andra upphov än de jag föreslagit? Måhända. Jag kommer emeller­tid inte ifrån tanken att det efter en världsomspännande svält inte skulle vara status i finanskvarteren att gå i urväxt kostym. Men något annat skulle vara det. Ekvationerna upphör aldrig.

Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.