Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Försök inte hålla invandringen utanför valrörelsen en gång till

Foto: Lisa Mattisson

KOLUMNEN. Andreas Johansson Heinö är doktor i statsvetenskap, chef för Timbro förlag och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

 

Partierna måste artikulera egna uppfattningar om invandringen och söka väljarnas stöd för dem i valet. Först därefter kan de kompromissa.

Svenska valrörelser har aldrig handlat om invandring. Oftast av den mycket enkla anledningen att varken väljare eller partier värderat frågan särskilt högt. 

Nu är förutsättningarna som bekant annorlunda. Invandringsfrågorna har dominerat debatten mer än kanske någon annan fråga under någon tidigare mandatperiod.

Trots det, eller möjligen just därför, höjs nu allt fler röster för att migrationen ännu en gång ska hållas utanför valrörelsen. Moderaterna vill hinna stöka av en långsiktig uppgörelse med Socialdemokraterna före valet och får stöd från borgerliga ledarsidor.

"Migrationspolitiken skulle må bra av att avideologiseras och diskuteras i mer praktiska termer", skriver exempelvis PM Nilsson (DI 7/5).

Men problemet har snarare varit det motsatta, invandringsdebatten har innehållit för lite ideologi, inte för mycket.

Under lång tid, och i synnerhet efter Sverigedemokraternas genomslag, diskuterades invandring primärt utifrån moraliska, snarare än politiska, premisser. Konsekvenserna är väl kända. Fullt rimliga argument och ståndpunkter diskvalificerades från debatten. Den gällande linjen framställdes som den enda rättfärdiga och skillnaderna mellan liberal, socialistisk och konservativ migrationspolitik suddades ut. I frånvaro av saklig debatt sjönk efterfrågan på fakta och saklighet.

Sedan 2014 har ”gott mot ont” ersatts av motsatsparet realism mot idealism. Det är, dessvärre, en lika usel vattendelare för politisk debatt. Återigen framställs den gällande linjen som förnuftig, nödvändig och i praktiken opolitisk. I en närmast parodisk upprepning av det retoriska fulspelet mot Sverigedemokraterna är det nu Miljöpartiets politik som avfärdas som extrem. 

Den som kontrollerar historien kontrollerar framtiden. Under flera år bemöttes invandringskritiker därför med nonsensargument som att Sverige alltid varit mångkulturellt och alltid haft en betydande invandring. 

Nu skrivs historien om. I det nya narrativet skildras ett harmoniskt normalläge i vilket Socialdemokraterna och Moderaterna brukade vara garanter för en förnuftig, det vill säga strikt reglerad, migration. Denna ordning föll samman på 2000-talet när idealistiska småpartier med radikala idéer - myten att den fria invandringen utgjort norm är central för berättelsen - gavs ett oproportionerligt inflytande.

Det finns en stark och obefogad misstänksamhet mot ideologiska argument i svensk debatt.

Visst är det sant att Socialdemokraterna och Moderaterna i regeringsställning tvingats kompromissa även om migrationen. Men berättelsen döljer att de viktigaste motsättningarna har funnits inom partierna, inte mellan dem. Det som nu sker i Socialdemokraterna, när samtliga sidoorganisationer kraftfullt opponerar sig mot partiledningens nya linje, speglar åsiktsskillnader som alltid har funnits. Lika stora avstånd har funnits inom Moderaterna vars tre senaste partiledare alla härstammar från partiets mest invandringsliberala falanger.

Systematisk ambivalens har präglat svensk migrationspolitik. Arbetskraftsinvandring motarbetades medan bidragsinvandring bejakades. Mångkultur och integration eftersträvades parallellt. Långtgående valfrihetsideal beträffande invandrarnas anpassning vilade på övertygelsen att de frivilligt skulle välja att assimileras. Inget av detta har varit resultat av kohandel eller kompromisser, snarare är det uttryck för ett fåfängt försök att förena oförenliga målsättningar. Kring nästan alla viktiga beslut har det därtill funnits bred, ibland total, politisk uppslutning.

Denna ordning behöver upphöra nu. Partierna måste artikulera egna, ideologiskt grundade, uppfattningar och söka väljarnas stöd för dem. Först därefter kan man kompromissa.

Det finns en stark och obefogad misstänksamhet mot ideologiska argument i svensk debatt. Den tycks ofta vila på missförståndet att ideologisk polarisering omöjliggör pragmatiska lösningar. Något sådant samband existerar inte. Dogmatism är skadligt, genomtänkta idéer om hur samhället fungerar och borde fungera är tvärtom en nödvändighet.

Invandringsdebatten har visat hur svårt det kan vara att skapa saklig politisk konflikt längs dimensioner som partierna inte är vana vid att hantera. Detta är skadligt inte minst ur ett väljarperspektiv. Valrörelsen 2014, då de etablerade partierna framgångsrikt lyckades hålla invandrings- och integrationsfrågorna utanför dagordningen, var ett lågvattenmärke. 

Sedan dess har nästan alla partier förändrat sin hållning radikalt. Det finns få exempel i svensk politisk historia på lika hastiga skiften. Det är i sig ett tillräckligt skäl för att nu ge väljarna chansen att dels ställa partierna till svars för den gångna mandatperioden, dels kräva besked om hur de vill att migrations- och integrationspolitiken ska utformas framöver.

Det handlar naturligtvis om asylmottagningens storlek men frågan är också större än så. Hur mycket och på vilket sätt bör invandringen tillåtas förändra Sverige? Vilken grad av anpassning är rimlig att kräva av invandrare? Vilka förändringar av våra system är önskvärda?

På dessa frågor har naturligtvis partierna olika svar. Låt väljarna få höra dem.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.