Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Sverigedemokraterna är sig lika men inget annat är sig längre likt

Foto: ROGER TURESSON

KOLUMNEN. Andreas Johansson Heinö är doktor i statsvetenskap, chef för Timbro förlag och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Sverigedemokraterna har varit i centrum för den politiska debatten under större delen av 2010-talet. Ändå är det som att vi inte riktigt förstår vad som håller på att hända.

Om inget oerhört dramatiskt inträffar kommer SD i september att kraftigt öka sitt väljarstöd för åttonde valet i rad. Det är helt unikt, inte bara i Sverige. Inget parti någonstans i Europa har någonsin presterat något liknande.

Ett SD runt 20 procent skulle bli ett av Europas starkaste nationalistiska partier. Detta i ett land som under decennier gjort antinationalismen till norm.

Man har ökat under perioder när inga andra pratat om invandring och man har ökat när alla andra också har pratat om invandring. Man har vuxit när man ignorerats och när man isolerats. Man har vunnit väljare när de andra partierna kallat politiken för fascistisk, och fortsatt att vinna väljare när samma partier kopierat politiken och retoriken.

SD har på egen hand punkterat blockpolitiken i vad som brukade vara världens mest stabila partisystem. Man är den enda orsaken till att vi tycks vara på väg mot en utveckling med ständigt osäkra regeringsbildningar. Det är en exempellös framgångssaga och den har kantats av en systematisk underskattning.

Jag hittar ett inslag i Aktuellt från sommaren 1989. SD har kallat till presskonferens för att presentera sitt partiprogram och nyhetsredaktionen skickar dit Theodor Kallifatides. “Det är en grupp losers, alltså, som samlar sig”, summerar han. 

SD har på egen hand punkterat blockpolitiken i vad som brukade vara världens mest stabila partisystem.

Losers. Det är bland det allra första som yttras om SD i svensk nyhetsbevakning. Det mesta därefter har varit en variation på samma tema. Globaliseringens förlorare. Strukturomvandlingens förlorare. Urbaniseringens förlorare. Alltings jävlighets förlorare.

Det har aldrig varit sant. Människor röstar i allmänhet på partier för att de gillar deras politik. Det gällde sannolikt de tusen väljare som SD samlade 1988 och det gäller den dryga miljon som nu sluter upp. Varje analys som premierar psykologiserande av väljare eller strukturella faktorer framför SD:s idévärld är dömd att misslyckas. 

Det har länge varit en överdrift att kalla SD för fascister. Partiet är antiliberalt men inte antidemokratiskt. Det har också varit ett önsketänkande att i SD se samma konservatism som alltid rymts inom Moderaterna. Partiet är nostalgiskt och reaktionärt, inte reformistiskt.

30 år är lång tid i politiken. Sedan SD bildades har fyra riksdagspartier bytt namn, flera har bytt ideologisk beteckning och alla har gjort dramatiska sakpolitiska förskjutningar.

I ljuset av det är Sverigedemokraternas kontinuitet slående. Socialkonservatism har visserligen adderats som primär ideologisk beteckning vid sidan av nationalismen och några ståndpunkter i kriminal- och migrationspolitik som ansetts alltför radikala har skrotats. Men samhällsanalysen, visionen och vägen till målet förblir densamma.

Var går vår gräns? Den frågan måste varje kandidat i höstens val kunna besvara.

Det är ett parti som ser invandringen som ett existentiellt hot mot nationen, som idealiserar en förljugen bild av ett homogent och harmoniskt folkhem och som ser en avgrundsdjup klyfta mellan det folk man säger sig företräda och den elit man stämplar som landsförrädare. Ur detta mynnar fullt logiskt en mycket radikal politik; inget riksdagsparti har sedan VPK på 1970-talet eftersträvat en så total omstöpning av samhället. 

Följer man SD:s idépolitiska utveckling från starten saknas självklara brytpunkter. Det går inte att i efterhand identifiera enskilda händelser som skiljer före från efter. Den som gör bedömningen att dagens SD är förhandlingsbara borde därför gjort samma bedömning 2005 eller 2010. Och omvänt. Ingenting har hänt men det mesta är förändrat. 

Förra veckan meddelade Aftonbladets publisher Lena K Samuelsson att hon häver det annonseringsförbud mot SD som infördes 2009. Partiets värderingar diskvalificerar inte längre från annonsplats i tidningen, meddelade hon.

Beslutet väckte ingen större uppståndelse. Taggtråd rivs och dörrar låses upp lite varstans. ”De flesta älskar någon SD:are”, skriver Paulina Neuding (Dagens Samhälle 11/6). Revolutionen börjar i vardagens relationer. Man kan tycka vad man vill om det som nu sker men det är en oåterkallelig förändring vi ser. När man väl släppt in ett parti i värmen är det svårt att kasta ut det igen. SD är ett snedsteg från att vinna direkt politiskt inflytande.

Det går förstås att hoppas att väljarna gör jobbet 2022 istället. Att låta SD ta ansvar för politiska uppgörelser är det sista kortet som återstår att spela. Sen har leken tagit slut. Men det är betydligt fler radikala nationalistpartier som återvunnit väljarnas förtroende än som straffats permanent för maktinnehavet. Några universallösningar existerar helt enkelt inte. Det var ett misstag att ens leta efter dem.

Nu är vi där vi är. Vem som blir först att inleda regelrätta förhandlingar med SD är inte det viktigaste utan vad som kompromissas bort. Politikens innehåll är viktigare än vem som bildar majoritet. Var går vår gräns? Den frågan måste varje kandidat till varje politisk församling i höstens val kunna besvara.

Om M och S förmår vara lika trofasta sina grundläggande värderingar som SD har varit i 30 år har vi inte mycket att frukta.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.