Anne-Marie Slaughter: En flygförbudszon för Syrien - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Anne-Marie Slaughter: En flygförbudszon för Syrien

Det är det urskillningslösa dödandet från luften som i år krävt flest civila offer i Syrien. En flygförbudszon skulle sätta press på Bashar al-Assad och kunna tvinga honom till förhandlingsbordet.

En bild nyligen på New York Times förstasida av en båtlast med syriska flyktingar på drift i Medelhavet under en väldig nedgående sol kunde inte ha varit mer på kornet. Solen tycks gå ned över själva Syrien.

Katastrofen där har nått ”nästan bibliska proportioner”, säger den förre brittiske utrikesministern David Miliband som nu är ordförande för International Rescue Committee. Det syriska Observatory for Human Rights beräknar att närmare 250.000 personer har mist livet de senaste fyra åren, däribland över 100.000 civila, av vilka många dödats på ohyggliga sätt av sin egen regering. FN beräknar att över hälften av landets 22 miljoner invånare har lämnat sina hem, något världen inte sett sedan andra världskriget. Dagens stigande våg av sjukdomar, svält, misär och analfabetism – mer än hälften av flyktingbarnen går inte i skolan – kommer att påverka en hel generation för livet.

Lyckligtvis verkar USA:s utrikespolitiska elit äntligen redo att ingripa. Generaler, diplomater, medlemmar av nationella säkerhetsrådet och utvecklingsexperter närmar sig samförstånd om flygförbud längs en av Syriens gränser.

Turkiets regering föreslog en sådan buffertzon för fyra år sedan men ville aldrig omsätta ord i handling. De fick heller inget stöd. Tvärtom mötte idén bestämt motstånd från USA och de flesta Natoländer till helt nyligen.

Fyra faktorer har drivit fram den nya inställningen. Först har vi flykting­krisen i södra Europa, ett hot som är mer diffust men utgör en minst lika svår utmaning som Rysslands invasion av Ukraina. Enligt International Organization for Migration hade omkring 150 000 flyktingar nått Europa över havet från januari till juli i år, dubbelt så många som under samma period 2014.

Syrien är inte det enda land som späder på denna flyktingkris men bidrar mest till den. Enligt FN:s flyktingkommissarie var 34 procent av de 137 000 personer som kom in i EU från den 1 januari till 29 juni från Syrien. Där­efter kom Afghanistan med 12 procent. Andra stora kontingenter kommer från Eri­trea (12 procent), Somalia (5 pro- cent) och Irak (3 procent). Antalet syrier är alltså ungefär tre gånger så stort som den näst största gruppen. Med över tio miljoner syrier på flykt kommer denna trend bara att fortsätta, såvida ingenting görs för att garantera att de kan leva i trygghet i sitt eget land.

Den andra faktorn är insikten att en ny syrisk regering är villkoret för att Islamiska staten ska kunna besegras eller hållas tillbaka. IS är inte den enda våldsamma och destruktiva kraften i landet. President Bashar al-Assad, som IS har föresatt sig att störta, är också en massmördare och krigsförbrytare.

Enligt Violations Documentations Center är den främsta dödsorsaken bland syriska civila i år det urskillningslösa bruket av luftvapen – oljefatsbomber och klorgas som fälls av den syriska arméns helikoptrar. För Syriens många rebellgrupper är al-Assad det största hotet, och han måste alltså berövas makten innan man kan slå ut IS.

Den tredje faktorn är kärnteknikavtalet med Iran, som har väckt förhoppningar om att detta land ska kunna spela en viktig roll för en politisk lösning i Syrien. Att Iran levererar vapen och stridande för att hålla al-Assad vid makten är impopulärt bland iranierna, och landets ledare inser att en kamp mot IS i Irak är meningslös så länge IS har makten i stora delar av Syrien.

Slutligen inser den som tänker framåt att en generation som växer upp alienerad och bitter i flyktingläger mycket lätt blir revolutionärer. De har ingenting att förlora och vill hämnas för att deras föräldrar fördrivits från ett hemland som med tiden blir alltmer idealiserat. Ur detta perspektiv är den pågående humanitära krisen i längden en strategisk kris.

USA och Europa måste lägga om kurs. Långt om länge tycks också grannarna inse att Syrien kan falla sönder i en kurdisk stat som destabiliserar Turkiet och ett IS-territorium som destabiliserar Irak, Jordanien och Saudiarabien.

Genom att upprätta en flygförbudszon – som kan försvaras med havsbaserade missilsystem – skulle USA och dess partner visa al-Assad att deras tålamod är slut och att de är beredda att försvara syrierna inne i Syrien. Detta, liksom insikten om att hans armé försvagas och reserven av nya rekryter sinar, skulle förmå al-Assad att omvärdera sina långsiktiga utsikter och troligen tvinga honom till förhandlingsbordet. Den enda gång de senaste fyra åren som han visat tecken på att vilja ha något slags avtal var då USA såg ut att ämna ingripa militärt när han hade satt in kemiska vapen.

Det kommer att ta årtionden att bygga upp Syrien igen, med framtida generationer skadade av de politiska och psykologiska följderna av det pågående blodbadet. Vapnen och pengarna som sedan fyra år flödar till självutropade heliga krigare har lagt bränsle på den eld som än kan rita om Mellanösterns karta. Men vi kan inte bara acceptera att de miljoner människor som sitter fast mitt i alltsammans skulle vara förlorade. Av moraliska och strategiska skäl är tiden för en flygförbudszon inne.

Översättning: Margareta Eklöf

Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.