Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Att bli ursprungsbefolkning

Kolumnen – Lena Andersson.

Uppvärderandet av särart och lokala kulturer anammades även av nordiska nationalister. Det är förvridet men inte förvirrande.

Breiviks tal om nödvärnsrätt till försvar för ”sin ursprungsbefolkning” och dess ”hotade kultur” visar hur genomsyrande tanken har blivit att utsatthet ger rätt. Trots avgrundslikt bestialiska makthandlingar hänvisar han till svaghet. I decennier har de invandrarfientliga spridit synsättet att de är indianer, ofrivilligt invaderade och med rätt till försvar för ”sitt folk”. Detta i fullt medvetande om att rättänkande människor förfasas över ”ursprungsbefolkningars” öde och små kulturers undergång.

Och mycket riktigt. När Breivik hade proklamerat sina ståndpunkter i rättssalen uppstod en diskussion om faktafel. Han påstod att ”ursprungsbefolkningen” är i minoritet i Oslo om x decennier. Men det dröjer hela y decennier, där x+2=y, det vill säga föga lugnande för den som oroar sig för stammars bevarande. Med denna desperata matematik gick man rakt i fällan. Det enda räkneövningarna visade var att man accepterar logiken men korrigerar prognosen. De ursprungliga kan andas ut.

Urbefolkningskonstruktionen utgår från den blodsromantiska tanken att man är sina förfäder, att man har rättigheter genom släkten, att man föds till det man är. Genom historiens nycker och postkolonial diskurs blev särarts­idéer av det slaget eftersträvansvärt allmängods: ”andra gruppers” värderingar eller sätt att leva lägger sig den toleranta inte i. Efter kolonialismens förbrytelser prioriterades försvaret av ”lokala kulturer” och ”folk”. Förutsatt att man varit koloniserad.

Avsikten var att, på goda grunder, göra upp med orientalism, ringaktning och exotisering. I stället tycks tankeströmningarna ha hjälpt till att cementera det mentala främlingskapet och internalisera exotiseringen.

Diskussionen om och med den invandrarfientliga högern är besvärlig av just det här skälet. De har anammat det postkoloniala tänkandet men inbegripit sig själva i det. När idéer som många uppfattat som garant för det goda kommer tillbaka i invandrarfientlig tappning kallas de förvirrade. De är inte mer förvirrade än vanligt, men deras problem blir alldeles klarlagda. Förvirringen uppstår snarare i åhöraren när nordiska nationalister ansluter sig till tanken om kulturers rätt att slippa influenser ”utifrån” och applicerar den koloniala begreppsapparaten på sig själva. (Kolonialmakten är då regering, riksdag och medier. Invandringen som anses ha bestämts över huvudet på medborgarna utgör kolonisationen.)

Det vi har lärt varandra är att det riktiga och inkännande sättet att se på grupper gäller bara utsatta och människor långt borta. Friheten från kulturell påverkan var inte tänkt för ”oss” utan för ”främlingar”. (Beklagar de fula citationstecknen men de ligger i ämnets natur; varenda term är kontaminerad.) Vad gör man då när nordiska och europeiska nationalister hävdar att invandringen påverkar den lokala kulturen på liknande sätt som en kolonisation, och önskar sig samma rätt som andra att slippa denna förändring? Säger man att det visserligen är rätt att hålla kulturer fria från yttre influenser men att just den här kulturen inte förändras av influenser? Eller ifrågasätter man och avvisar hela idén om bevarande som självändamål, om autenticitet, ursprung och nedärvda rättigheter?

Jag tror på det senare, men det innebär att man måste göra det också för grupper som anses ömtåliga. Också den som räknar sig som minoritet eller förfördelad har att rannsaka sin kulturnostalgi och sina uteslutningsmekanismer. Psykologin är densamma oavsett vem som kämpar för ”renhet”. Den här luckan i tänkandet, att vissa grupper åläggs att uppskatta påverkan ”utifrån” medan andra får stöd i bekämpandet av den, har de invandrarfientliga partierna sett och kilat in sig i. Därför klarar ingen riktigt att debattera med dem. Deras kulturseparatism är något som känns igen som rätt för andra, man förstår inte vad som händer i argumentationen när särartsbevarandet utsträcks till att omfatta även den egna kulturen, vilket känns igen som dåligt. Då kallas resonemanget förvirrat. Det är nog snarare konsekvent och strukturellt observant. De icke-våldsamma nationalisterna praktiserar en sorts universell anti-universalism. Andras traditioner och kulturer får gärna bevaras men inte här. Här ska ”ursprungsbefolkningen” vara.

Dessa föreställningar om åtskillnad beträffande klass, kön och kultur är en självklar gammal konservativ odlingsmetod: komplementära uppgifter och inlåsning i sorten. Frågan är hur så många antikonservativa hamnade i samma rabatt och med deras frön.

Den efterlängtade dag då vi inte längre kedjar fast oss själva och andra vid tillhörighet och egenskaper är alla i minoritet och alla i majoritet. Det intressanta är inte vem som kan räkna sig till ”ursprungsbefolkningen” i Oslo år z och om denna är i minoritet. Det intressanta är att högerextremister utnyttjar idén om det speciella med ”ursprungsbefolkningar” och deras nedärvda rätt att slippa påverkan ”utifrån”. Det säger något om behovet av att nedmontera idén.

Att leva är att påverkas. Utifrån. Det måste gälla alla.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.