Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Börsoron påminner om läget på 80-talet

Other: FREDRIK SANDBERG / TT

KOLUMNEN. Barry Eichengreen är ekonomiprofessor vid Berkeleyuniversitetet och en av världens ledande experter på finanskriser.

De skakande börserna påminner om svart måndagen och läget i ekonomin för 30 år sedan. Hur oron utvecklas beror mycket på president Trumps reaktion.

USA:s president Donald Trump har upprepade gånger pekat på hur aktiemarknaden bekräftar framgången för hans ekonomiska program. Men även om Dow Jones börsindex har stigit med omkring 30 procent sedan Trump svors in, är det osäkert i vilken mån marknadsuppgången beror på presidentens politik. Det som däremot är säkert – vilket vi nyligen har påmints om – är att det som stiger också kan falla.

När det gäller tvära nedgångar i aktiepriserna är det många som tänker tillbaka på 2008 och den marknadsturbulens som följde på Lehman Brothers konkurs. Men en bättre historisk föregångare till de nuvarande förhållandena är den svarta måndagen: den 19 oktober 1987.

Den svarta måndagen var verkligen ingen bagatell: prisfallet på 22,6 procent är fortfarande den största procentuella nedgången under en och samma dag som någonsin har registrerats av Dow Jones.

Dessutom inträffade kraschen 1987 mot bakgrund av den amerikanska centralbankens (Feds) åtstramning. Mellan januari och oktober 1987 drev Fed upp den effektiva federala räntan, vilket gjorde det dyrare att låna och köpa aktier. I förspelet till oktober 2008 föll däremot låneräntorna brant, vilket avspeglade en ekonomi på nedgång. Så är förstås knappast fallet nu, vilket gör 1987 till en mer rättvisande parallell.

Kraschen 1987 inträffade också i en tid då dollarn var svag. Mot slutet av veckan innan fällde finansminister James Baker några kommentarer som tolkades som ett hot om att devalvera dollarn.

Precis som den nuvarande finansministern Steven Mnuchin i Davos i år kunde Baker klaga på att hans kommentarer citerades ur sitt sammanhang. Men det är betecknande att försäljningen den svarta måndagen började utanför USA, i länder som riskerade att påverkas negativt av en svag dollar, innan den spred sig till USA.

Slutligen spelade algoritmer en viss roll. De som då aktiverades gick under beteckningen ”portföljförsäkring”. Dessa modeller uppmanade alltså investerarna att sälja när marknaden försvagades, vilket förstärkte prissvängningarna.

Även om portföljförsäkringens roll är omtvistad, är det svårt att se hur marknaden hade kunnat falla så mycket utan dess inverkan. Den algoritmiska handeln i det tjugoförsta århundradet må vara mer komplex, men även den har oavsiktliga följdverkningar, och även den kan förstärka lättrörligheten.

Trots all dramatik på Wall Street 1987 blev inverkan på ekonomin måttlig. Visserligen sjönk hushållens konsumtion tvärt i oktober på grund av ökad osäkerhet, men den stabiliserades snabbt och återhämtade sig, samtidigt som investeringarna på det hela taget förblev oförändrade.

Men vad var det då som begränsade verkningarna? För det första införde Fed, under sin nytillsatta ordförande Alan Greenspan, lättnader i penningpolitiken, vilket gav investerarna det lugnande beskedet att kraschen inte skulle medföra allvarliga likviditetsproblem. Svängningarna på marknaden minskade, liksom den medföljande osäkerheten, och detta stärkte konsumenternas förtroende.

För det andra destabiliserade kraschen inte de finansiella institutioner som var viktiga för systemet. De stora bankerna hade använt de fem åren efter den latinamerikanska skuldkrisens utbrott till att stärka sina balansräkningar.

Kommer Trump att reagera som Roosevelt 1933 och lugna allmänheten med att det enda vi behöver frukta är fruktan själv?

Vilka skulle då verkningarna av en liknande krasch i dag bli? För tillfället verkar det amerikanska banksystemet tillräckligt robust för att klara av en sådan påfrestning.

Men vi vet att banker som mår bra när marknaden stiger snabbt kan insjukna när den vänder. Kongressens initiativ för att försvaga Dodd-Frank-lagen, vilket innebär att många banker slipper kravet på att genomgå regelbundna stresstest, antyder att detta robusta hälsotillstånd inte bör tas för givet.

Dessutom finns det mindre spelrum för att sänka räntorna i dag än 1987, när styrräntan överskred 6 procent och de stora bankernas lägsta utlåningsränta låg över 9 procent. Visserligen skulle Fed, om marknaden faller snabbt, aktivera den så kallade ”Greenspan-Bernanke put” – vilket skulle förse oroliga mellanhänder med stora likviditetsmängder. 

Men huruvida den nya chefen för Fed, Jay Powell, skulle reagera lika kreativt som Bernanke 2008 – genom att exempelvis tillhandahålla lån till nödställda banker utanför Fed-systemet – är en öppen fråga.

Sist och slutligen kommer mycket att bero på presidentens reaktion. Kommer Trump att reagera som Roosevelt 1933 och lugna allmänheten med att det enda vi behöver frukta är fruktan själv? Eller kommer han att leta efter någon att ge skulden för sin ekonomiska älsklingsindikators kollaps och angripa demokraterna, utländska regeringar och Fed? 

En president som ägnar sig åt att leta syndabockar skulle bara göra problemet värre.

Översättning: Mats Dannewitz Linder

Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.