Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Blott bästa baklavan är god nog

Blomstrande affärer i Skärholmen.
Blomstrande affärer i Skärholmen. Foto: Alexander Mahmoud

Trots att rasismen nu sägs vara normaliserad finns en del att glädjas åt så här vid fastemånadens slut.

I tidningen läser jag om Bilal Abu Alborghol (DN Stockholm 24/7) som flydde krigets Syrien för ett år sedan och redan driver en framgångsrik butik i Skärholmen specialiserad på det söta bakverket baklava. Enligt artikeln noterade han snabbt när han kom till Sverige att det var svårt att få tag på riktigt god baklava. Hellre än att foga denna brist till listan över sådant han drabbats av började han producera och sälja den baklava han ville ha, samtidigt som han åstadkom ett flertal arbetstillfällen. Jag ville skapa samma lyxiga känsla som butikerna i Damaskus har, säger han i Ulrika Bys artikel, och: jag tror att många är glada att vi finns.

Det tror jag också och hoppas att vi alla kan inspireras av hans exempel i stället för att leta förklaringar i andras tillkortakommanden eller hos politikerna. Myndigheterna ska varken baka baklava eller dela ut butiker att sälja dem i. De kan heller inte göra så att människor känner sig hemma på en ny plats eller få bort all frustration. Vad de kan göra är att undanröja hinder för migranters fredliga ansträngningar att bygga upp en tillvaro på den nya platsen. Vad alla kan göra är att avstå från fördomsfull kollektivisering.

I mina förstadskvarter tillgodoses efterfrågan på baklava dels av plastförpackade massproducerade versioner och dels av en särskild disk för färsk sådan i mataffären. Baklava är bland det godaste jag vet men jag är ingen kännare och kan bara skilja nybakad från gammal. Därför sätter jag nu kurs mot Bilals butik i Skärholmen för att få jämförelsematerial och bilda mig på området. Lika väl som jag i hela mitt liv deltagit i julaktiviteter utan att tro på Jesus eller asagudarna kan jag ju fira eid al-fitr med några väl valda baklava utan att först ha fastat eller bett.

Bilal Abu Alborghols hustru och treåriga dotter väntar nu i Damaskus på att komma till Sverige, men först måste han få tag i en lägenhet där de kan bo alla tre. Det borde inte vara omöjligt om affärerna rullar på. I Tensta går det att på den öppna marknaden få en utmärkt fyrarummare på åttio kvadratmeter med balkong för en bra bit under en och en halv miljon, att jämföra med de ettor på tjugofem kvadrat som kostar två miljoner på Södermalm.

Enligt Stockholms stads bostadsförmedlings statistik över förmedlade hyresrätter 2013 går det även att i just Tensta få tillgång till rymliga hyresrätter efter en kötid på bara något år. I Husby och Skärholmen tar det längre tid, i innerstan längst, vilket gör det omöjligt för den nyss inflyttade. Eftersom marknaden är satt ur spel går det dessutom inte att söka bostad utifrån hyreskostnaden, utan samma hyra gäller på Risingeplan som på Ringvägen. Men mycket bra boende finns alltså för en mindre familj som kan låna en miljon av banken.

När gängbrottsligheten blossar upp i Sveriges storstäder fälls då och då kommentarer om att Sverige håller på att bli som Chicago på 1930-talet. Det finns dock mer lovande aspekter av att bli som Chicago eller Manhattan i tider av migration, nämligen företagsamheten och viljan att göra något för sig själv och av sitt liv. Den kreativiteten, som också kommer andra till del, har en benägenhet att prägla platser med stor kulturblandning och rörlighet, öppenhet inför olikheter, ett icke-auktoritärt politiskt system och visst tumult.

Grönsakshandlaren på Tensta torg har försäljning sju dagar i veckan så länge temperaturen tillåter. Han jobbar från fem på morgonen när varorna hämtas och är ofta på plats fram till åtta på kvällen när ståndet stänger. Också hans anställda arbetar intensivt och med tyst koncentration på uppgiften. Om de mår dåligt av sina arbets- och livsvillkor kan jag inte veta, men ifall ägaren är missnöjd döljer han det väl. När han inte diskuterar vilken sparrissort som är bäst analyserar han konjunkturläget i Europa baserat på importen från Holland och vad kunderna handlar för tillfället, eller motståndarlagets taktik mot Brasilien kvällen före. Efter månader av slit hälsar han på släkten i Irak under en längre period.

Mycket återstår för att Sverige ska bli en mentalt kosmopolitisk plats. Men det återkommande påståendet om rasismens normalisering förefaller felaktigt och rätt bisarrt, förutsatt förstås att man inte definierar rasism så att vissa grupper är bärare av den genom födsel och utan att veta om det. Som alla vet är rasism mer patologiserad än normaliserad. Det är till och med högst tänkbart, som någon sa, att fler rasister satt i riksdagen för trettio år sedan än i dag.

Än mer obsolet och marginell blir den ifall handel och fredliga utbyten får fortgå utan att vi uppmanas att se bakgrund och hudfärgskalor som orsak till allt som händer. Ty det som har normaliserats är hård, och förment förklaringsbärande, indelning av människor i ickevalda kategorier, vit, icke-vit, rasifierad, rasifierande. Teorin bakom anses vara följden av sofistikerad analys trots att den härrör ur samma gamla fördomar och bygger på cirkelresonemang, som gör att den aldrig kan ha fel.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.