Första gången jag mötte Menachem Begin var i augusti 1971. Han hade då varit oppositionsledare ända sen Israel bildades 1948. Det skulle dröja ytterligare sex år innan Likud vann det val, som gjorde honom till premiärminister. Därefter lyckades han och Egyptens president Sadat sluta det historiska fredsavtalet.
Vi sågs hemma hos Begin i Jerusalem. Han var artig, nästan sirlig, och ytterst förekommande. Jag frågade honom om sexdagarskriget och Nassers död, om förtrycket av de sovjetiska judarna och den antisemitiska kampanj som underblåstes av ledarna i Kreml.
Men samtalet slutade i ett hövligt gräl om Västbanken. Ty gång på gång vägrade Likud-ledaren att medge sitt dilemma. Anta att Israel annekterar Västbanken och Gaza, som Begin önskade. Om araberna där får rösträtt, liksom alla andra israeler, blir palestinierna närmare 40 procent av landets befolkning. Med sina mycket högre födelsetal utgör de snart halva landet. Då finns det inte längre någon judisk stat.
Om palestinierna i Västbanken/Gaza däremot inte får rösträtt efter en annektering blir de andra klassens medborgare. Israel är då inte längre en demokrati. Vilken linje tänker Likud gå på?
Begin höll då små tal till mig, bland annat om "kantonisering" som i Schweiz. Men Schweiz har ett parlament, invände jag. Israel har ett parlament. Vilka ska få rösta till det? Ska Israel försvinna som judisk stat eller bli en icke-demokrati?
Nu drygt trettio år senare är antalet judar mellan Jordan-floden och Medelhavet omkring 5,5 miljoner. Palestinierna där är 4,5 miljoner. Siffrorna för befolkningsökning visar att judar och araber i området blir ungefär lika många om tio år.
Slutsatsen är uppenbar vad gäller den bisarra idén om annektering av de ockuperade områdena. Ingen ledande politiker i Israel vill längre se en sådan utveckling. Tvärtom har allt fler anslutit sig till tanken på en palestinsk stat på Västbanken/Gaza, i fred med Israel och med ett troligen delat Jerusalem som huvudstad för två nationer.
Men de judiska bosättningarna inne på Västbanken (jag talar inte om förorterna till Jerusalem) - vilken uppgift har de? Om Hamas och Fatah fortsätter det nuvarande kriget befinner sig ett par hundratusen judar i svårbevakade utposter på arabiskt område. Kostnaderna att skydda dem blir skyhöga.En majoritet av israeler har länge velat avveckla bosättningarna.
Om däremot den palestinska ledningen avväpnar Hamas och Islamiska Jihad och därefter går in i seriösa förhandlingar om fred - vad händer då? Naturligtvis blir det orimligt för bosättarna att stanna kvar som isolerade bitar inne i en annan stat som avskyr dem. De kommer alltså att stegvis avvecklas för att inte blockera ett avtal.
I båda fallen är bosättningarna en belastning för Israel - politiskt, ekonomiskt och militärt. I ett tredjedels sekel har mängder av israeler, och många av oss vänner till landet, varnat för det uppenbara. Bosättarna måste under en fem- eller tioårsperiod flytta till Galiléen, Negev och andra delar av Israel.
I dag demoraliserar de israelisk politik. De utgör det enda svepskälet av någon tyngd för de palestinska fanatiker, inklusive Arafat, som vägrar föra reella förhandlingar om fred.
Visst, jag känner de pragmatiska argumenten för en annan tidtabell. "Om vi nu överger bosättningar på Västbanken kommer Hamas att säga: det var vår förtjänst, efter ytterligare hundra självmordsbomber erövrar vi också Jaffa, Netanya och Haifa". För Hamas finns ingen skillnad mellan själva Israel och ockuperade territorier. De vill driva bort judarna från alla delar av Mellersta Östern.
Andra israeler menar: "att överge bosättningar nu vore att försvaga vår förhandlingsposition. De kan bara avskaffas i en fredsprocess". Kanske sant, men Israel bör visa att man menar allvar, att bosättarna inte kommer att stanna för evigt. En avveckling måste planeras, nya bostäder byggas, opinionen i Israel förberedas för oundvikliga förändringar.
Två beslut bör tas först. 1) Bosättningarna i Gaza kan upplösas relativt snabbt. De saknar varje rimlig motivering och utgör enbart frestande mordmål för palestinska extremister. 2) Antalet bosättare på Västbanken fryses; det vill säga: de får inte öka.
Dessa båda beslut kan Israel verkställa på egen hand. Nästa fas - att stegvis minska antalet bosättningar inne på Västbanken - bör helst ske i förhand-lingar om ett slutligt fredsavtal.
Men om palestinierna fortsätter att ledas av människor som gång på gång avvisat fredstanken bör Israel ändå överväga fördelar respektive risker med ett ensidigt genomfört tillbakadragande från många utsatta bosättningar.
"Vi måste lämna området som man överger en pest", sade mig 1987 Israels store diktare Yehuda Amichai; han syftade på det mesta av Västbanken. Vi bör göra det för vår egen skull, menade han, "för att hindra rötan att gå djupare". Mötena med Begin, Amichai och andra redovisas i mina brevböcker med Lars Gustafsson och Georg Klein.
Två hot mot Israels existens är idag större än de andra: iranska atombomber och den demografiska urholkning av den judiska staten som kan följa med bosättningarna. I ett läge där terrorn från islamska fundamentalister ökar och där den palestinska ledningen i övrigt är djupt splittrad bör Israel undvika självförvållade katastrofer.
Bosättningarna är inget naturfenomen, de har vuxit fram genom politiska beslut eller eftergifter i Jerusalem.
Den enda demokratin i Mellersta Östern har inte råd med sådana misstag. Vi som älskar Israel bör upprepa vad den briljante skribenten Leon Wieseltier skrev häromveckan i The New Republic med anledning av bosättningarna: "Palestinsk enfald är ingen ursäkt för israelisk enfald".
