Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 22:20 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/kolumner/den-globala-staden/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Den globala staden

Kolumnen – Lena Andersson.

Fri migration inom världen borde vara lika självklar som fri migration inom Sverige.

För två veckor sedan ställdes i SVT:s partiledardebatt frågan: Hur mycket invandring tål Sverige? Det har setts som en upptrappning av obehagliga stämningar och ett tecken på Sverigedemokraternas framflyttade positioner. Sympatisörerna hävdar snarare att det är verkligheten som talar genom frågan, inte partiets tal om verkligheten.

Det tror inte jag. Mycket pågår i världen utan att det talas om det. Man kan ha fenomen rakt framför ögonen utan att ”begripa” att de är problem förrän man uppmärksammas på det och lär sig att formulera/rabbla problemets orsakskedjor. Det är som med livsstilstidningar. När jag var tretton läste jag i Veckorevyn att det gick att få armbågarna släta genom att gnida dem med citronskal. Fram till dess hade jag trott att armbågar skulle vara skrovliga.

Politisk förändring börjar när någon säger: Det behöver inte vara så här. Man ser plötsligt samhället och armbågarna genom en ny lins som tillhandahålls, en diskurs, på vilken man kan bedriva diskursanalys. Beroende på linsens slipning får man syn på olika sociala maktordningar: könsmaktordningen, hudfärgshierarkin, normsekularismen, heteronormativiteten, islamofobidiskursen, mångfaldsnormativiteten. Och man tänker: Jag behöver inte ha det så här. Man tar fram citronen.

Sverigedemokratiska intellektuella har helt anammat diskursanalysens metod, om än inte dess teori. Vanligen är den en vänsterakademisk hållning men passar SD väl i deras hjärtefrågor då diskursanalysen är ägnad att visa hur hegemoniska tänkesätt formas och vidmakthålls. Med samma antropologiska dekonstruerande blick på den egna kulturen och åsiktsmakten som queerteoretiker har när de åskådliggör heteronormativiteten frilägger SD:s teoretiker på sina bloggar den rådande mångfaldsnormen.

Den offentliga vreden över ”Agendas” fråga blir en del i deras analys av mångfaldsnormen. Frågan som sådan blir i sin tur del av den motsatta diskursanalysen, som undersöker vithetsnormen och strukturell rasism. Alla våra uttalanden, blickar, handlingar och skrivna ord kan när som helst bli stoff för diskursanalys (eller för kolumner som denna), precis som allt som sägs om Vilks rondellhund räknas till konstverket.

Det kunde vara odramatiskt att ”Agenda” ställer sin fråga till riksdagspartiernas ledare. Sedan mycket länge har vi en demokratiskt beslutad gräns för ”hur mycket invandring Sverige tål”. Frågan ställs och besvaras i riksdagen varje dag kan man säga, också de dagar då den inte nämns. Svenska väljare avgör helt enkelt hur många utlänningar som får leva i Sverige. Det känns obehagligt att utöva makt över människors liv och fysiska förflyttningar, men saken försvinner inte för att ”Agenda” håller tyst. Tillsammans har vi valt en gräns. På någon sorts bedömning om vad ”Sverige tål” är den satt, förmodar jag.

Men migration borde kunna bli en parlamentarisk ickefråga på samma sätt som det är en parlamentarisk ickefråga hur många barn varje kvinna har rätt föda i Sverige, vilket ju är en variant på invandring. Riksdagen lägger sig inte i migration från livmodern trots att barn kostar, särskilt när de just anlänt och innan de socialiserats, trots att vissa kommer att ha anpassningssvårigheter och den obevekliga normalfördelningskurvan berättar att en viss procentsats kommer att bli teoretiskt lågpresterande och inte klara arbetslivet i ett högteknologiskt samhälle. Detta vet vi. Ändå har vi inte demokratiskt beslutat om ”en generös gräns”.

En vacker dag kan det bli samma självklarhet i våra medvetanden att inte rösta om hur många som flyttar till Sverige. Har människor klarat att ta bort mentala spärrar mot fri migration inom länder kan samma sak göras inom världen. (Att endast vissa har resurserna som krävs gäller även inom länder och städer och innebär ingen skillnad mot nu. Det är en annan fråga.)

Begreppet ”generös invandringspolitik” vilar på föreställningen att ett land är ett hem. Ett hem som invånarna äger gemensamt och därför bestämmer över på samma sätt som en individ bestämmer vem som får och inte får komma in i den egna bostaden. Betraktar man Sverige som ett hem och svenskarna som en storfamilj är det följdriktigt att vi röstar om, och diskuterar i tv, hur många och vilken sort vi tar in i våra rum.

När familjer efter överläggningar släppt in främlingar i sitt hem blir de i samma stund personer man behöver ta hand om. I det goda hemmet tar man hand om sina gäster, dukar fram frukost och middag under stigande irritation. Det är tänkbart att denna inställning, ofrånkomligen ojämlik, avtar om man slutar se landet som sina ägor dit man släpper in folk efter att ha hållit familjeråd.

I medvetandet är Sverige en by, trots att Sverige är större än staden. I staden undrar man inte varför folk är där och hur länge de stannar. I byn ägnar man mycket energi åt vilka som kommer och går, vilka som hör dit och inte.

Och ovanstående går nu in i den hegemoniska mångfaldsdiskursen som oikofobi, avståndtagande från och fruktan för hembygden. Och kanske i någon annan diskurs också.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.