Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Den nödvändiga unionen

Ett tyskt Europa skulle aldrig fungera, och landets politiker vågar inte skapa ett europeiskt Tyskland. Men för att EU ska överleva krävs mer gemenskap.

För bara några veckor sedan verkade det värsta av Europas finanskris vara överståndet. Stabiliteten såg ut att komma tillbaka. Men skenet bedrog. Ett mindre problem som Cypern räckte för att förvandla en mullvadshög till en kris i alpformat när det kombinerades med en nästan ofattbar inkompetens i ”trojkan”, alltså EU-kommissionen, Europeiska cen­tralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF).

Marknaderna höll sig lugna medan Cypernkrisen avslöjade den fulla omfattningen av den politiska katastrof som eurokrisen har ställt till: EU:s kärna är i upplösning. Den pågående förtroendekrisen är långt farligare än en förnyad oro på marknaderna, eftersom den inte kan övervinnas med ännu en likviditetsinjektion från ECB.

Europas gamla politiska ordning byggde på konkurrens, misstroende, tävlan om makten och i sista hand krig mellan suveräna stater. Den föll sönder den 8 maj 1945 och ersattes av ett system byggt på ömsesidigt förtroende, solidaritet, rättsstatens principer samt kompromisser. Men krisen tär hårt på dessa grundvalar och förtroende ger vika för misstro, solidariteten dukar under för urgamla fördomar (och i denna stund hat mellan det fattiga syd och det rika nord), kompromisser tystas av diktat. Och än en gång är Tyskland centrum för sönderfallet.

Det beror på att Tyskland, utan jämförelse EU:s starkaste ekonomi, har genomdrivit en strategi för att övervinna eurokrisen som fungerade för Tyskland i 2000-talets början, men under helt andra inre och yttre ekonomiska förhållanden. För de hårt ansatta sydeuropeiska staterna visar sig den tyskstödda blandningen av åtstramningar och strukturreformer dödlig därför att de avgörande tredje och fjärde komponenterna – skuld­avskrivning och tillväxt – saknas.

Det är bara en tidsfråga innan ett av de stora krisländerna väljer en politisk ledning som inte längre godtar åtstramningsdiktaten. Redan nu lovar regeringarna mer eller mindre öppet att skydda sina medborgare från EU. Skälet är att Tyskland har sett till att åtstramning och strukturella reformer är viktigast i krishanteringen.

Argumentet att den man älskar, den agar man måste tillämpas på Syd­europa, annars skulle allt bara fortsätta som förut, har tagit skruv. Agan har sannerligen varit sträng och medfört snabb ekonomisk nedgång, enorm arbetslöshet (uppemot 50 procent bland ungdomar) och fortsatt finansiell försvagning till följd av stigande räntekostnader. Alla euroländer dras nu med svag ekonomisk tillväxt, om inte recession.

Vad vill Tyskland ha? Ett tyskt Europa skulle aldrig fungera och landets politiska klass saknar både kurage och beslutsamhet att skapa ett europeiskt Tyskland. Vill Tyskland alltså hålla ihop den monetära unionen (EMU) och på det sättet bevara EU, eller kommer det att tillåta att velande och brist på visioner påskyndar erosionen av Europas grundvalar?

I denna kris går handling (eller avsaknad av handling) före avsikt. ”Det räcker inte att vi gör vårt bästa; ibland måste vi göra det som är nödvändigt”, sade Churchill. Det är precis vad som behövs i EU och eurozonen.

Vad som måste göras har länge stått klart. Priset för att EMU, och därmed det europeiska projektet, ska överleva är mer gemenskap: en bankunion, en finansiell union och en politisk union. De som motsätter sig detta därför att de inte vill ha gemensam ansvarighet, överföringar från rika till fattiga och förlust av sin nationella suveränitet får acceptera att Europa åternationaliseras – och därmed försvinner från världs­arenan. Inget annat – och ingalunda status quo – kommer att fungera.

Alla i Europa vet att krisen antingen kommer att tillintetgöra EU eller leda till en politisk union, och att euron inte går att rädda utan en solidarisk lösning av befintliga skuldproblem och att en del nya lån tas upp gemensamt. Sådana åtgärder gör långtgående överföringar av suveränitet oundvikliga. Är Tyskland – eller Frankrike – villigt att göra det?

Den verkliga krisen i EU och EMU är inte finansiell utan politisk, eller rättare sagt en ledarskapskris. Bristen på visioner, mod och viljeinriktning syns i alla europeiska huvudstäder men särskilt i Berlin (och i lika mån hos regering och opposition).

Europas nationella politiker kritiserar slentrianmässigt EU för brist på demokratisk legitimitet, men de har bara sig själva att skylla. Eller har EU-vännerna blivit så harhjärtade och molokna att de hellre vill lämna över tyglarna till EU-fientliga populister och nationalister? Det vore en stor olycka, för krisen går nu så djupt att den inte kan lösas med teknokratiska medel.

Tyskland gör sig redo för ett parlamentsval där krisen inte får spela någon roll. Både regering och opposition anser att det vore bättre att säga sanningen om den viktigaste frågan först efter valet (och i måttliga doser).

En sådan utgång vore ett hån mot demokratin. Men allt kan gå en helt annan väg om krisens dynamik trasslar till de tyska politikernas planer. En obehaglig överraskning kan inte uteslutas. Just nu kan en sådan vara Europas största källa till hopp.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.