Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Det demokratiska i att inte rösta

Om demokrati innebär att individer har rättigheter kan det inte samtidigt innebära att folkmajoriteten avgör det mesta genom beslut fattade i god demokratisk ordning.

När det talas om arabiska våren, militärkuppen i Egypten, vad demokrati är och varför islamisters demokrati så ofta underkänns av en arrogant omvärld, brukar en vanlig föreställning vara att demokrati är att medborgarna får rösta till ett parlament i fria val med flerpartisystem och utifrån resultatet genomdriva majoritetens önskemål. Röstar majoriteten för sharialagar så är sharialagar demokratiska, punkt.

Men demokrati är också rätten att slippa valutslag, på det att folk får styra sig själva snarare än varandra. Demokrati är inte bara rätten att delta, det är också rätten att få vara i fred. När vi röstar om det mesta i tillvaron har vi inte skapat ett mer demokratiskt samhälle, utan bytt ut en diktator mot en annan. En diktator kan ju vara välvillig, liksom folkviljan.

Vill man gå in i en totalitär detaljreglerande lära är det ens rättighet. Men ingen har rätt att tvinga på hela befolkningen en sådan lära genom att låta dess påbud och förbud omfatta alla bara för att flertalet har röstat på den. Demokrati utan en konstitution där individen garanteras icke förhandlingsbara friheter är alltid en potentiell despoti. Men hur motiveras en konstitution som inte är följden av folkviljan utan ett skydd mot den? Är det inte en inskränkning av demokratin? Inte om man menar att folkstyre grundar sig i en syn på människan som autonom förnuftsvarelse som aldrig mot sin vilja får användas som medel för andras ambitioner. Då blir konstitutionen varje människas förblivande värn mot tyranni och övermakt.

I den svenska demokratin verkar de flesta för tillfället eniga om att vi inte bör rösta om sådant som medborgarnas religiositet, vilka böcker de får publicera och läsa, vilka kläder de har på sig, hur deras sexliv ser ut. Varför har majoriteten inte kontroll över sådana frågor om folkstyret ska dana samhället? Det förstnämnda och det sistnämnda slutade folkstyret att avgöra alldeles nyligen. För bara några decennier sedan var alla svenskar tvungna att tillhöra ett religiöst samfund. Homosexualitet var förbjudet i lag. Fram till häromåret tilläts endast heterosexuella äktenskap. Allt beslutat i fria demokratiska val.

Homosexualitet är ett bra exempel på varför demokrati som rösträtt bör tolkas minimalistiskt. Det är mycket man inte bör rösta om ifall människors negativa rättigheter ska respekteras. I vårt samhälle finns en problematisk tendens att blanda samman olika sorters rättigheter och betrakta negativa rättigheter som positiva, alltså att de är något man ges genom majoritetens välvilliga beslut, så som barnet får en daghemsplats. Men negativa rättigheter har man utan att någon tillhandahåller dem. Det är en avgörande skillnad som förklarar varför det är rimligt att rösta om positiva rättigheter men inte negativa.

Många förkastar grundvalen för idéer som dessa med resonemanget att frihet ändå bara är en illusion eftersom människor är beroende av varandra, och att den värld som uppstår ur summan av individers förment fria skapande, så kallade förnuft och påstått fria vilja innefattar ett omätligt informellt tvång genom löneslaveri för den som vill äta och genom påverkan från berättelser och reklam. ”Männi­skan föds fri och överallt är hon i bojor”, som Rousseau konstaterar 1762.

För egen del tycker jag att en sådan hållning är en metafysisk labyrint syftande till asketism, underkastelse och evig bot: den som inte äger vad någon annan äger ska anses berövad det; och självmord blir per definition mord.

I Micke Leijnegards nyutkomna bok ”Var blev ni av, ljuva drömmar? 68:orna” (Norstedts, 2013) finns en illustrativ och absurd liten skildring av oförytterliga individrättigheter som belyser varför de inte är förhandlingsbara av folkmajoriteten via staten. 1965 demonstrerar Sköld Peter Matthis med några vänner på Hötorget mot Vietnamkriget. Han har tillstånd, men det hindrar inte poliserna på plats från att tvinga demonstranterna att ta ner plakaten, först med milt våld, sedan med grovt. Sköld Peter Matthis upplyser dem om sitt tillstånd. Poliserna påtar sig då att göra en utrikespolitisk bedömning av plakatets riktighet och relevans, för att avgöra om yttrandefriheten gäller just det här yttrandet. ”Deras argument för att vi skulle ta ner plakaten handlade … om vad vi hade skrivit på dem. ’USA måste lämna Vietnam’, ett sådant krav kan inte vara tillåtet, vi kan i Sverige inte ställa ett sådant krav på USA, hävdade de.”

Det hela vore komiskt om det inte vore så illa. Och händelsen är inte olik vår samtids yttrandefrihetsstrider, där många kommentatorer blandat in såväl utrikespolitiska överväganden för att avgöra vad som är passande med avseende på nyttan och kollektivet som konstnärlig verkshöjd och bilders skönhet.

Möjligen beror denna impuls på den genomsyrande och högt värderade uppfattningen att det är kollektivet som ytterst ska döma i alla frågor, därför att kollektivet är svagt. Då gäller det att komma ihåg parollen ”Tillsammans är vi starka!” även efter att man gått samman. Att det faktiskt är makt och styrka man utövar tillsammans.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.