Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Det går utför med vårt Europa

Kolumnen – Richard Swartz.

Globaliseringen ställer Europa inför krav på omfattande modernisering. Det som var en ekonomisk kris har blivit en politisk.

När det avgörs vem som ska bli Frankrikes nästa president blir Europa knappast ens omnämnt, ungefär som en släkting från landet man skäms för. När politikerna i Grekland vänder sig till sina väljare finns Europa visserligen med, men som spottkopp och som skyldigt till den egna nationens misär. Ingenstans vinner man längre röster på att värva för Europa som allas vår framtid.

Europa i gestalt av EU har förstås alltid varit svårt att älska. Dock glömmer vi gärna att det i annan gestalt bara är föremål för gräl kring stambordet eller för en och annan akademisk träta. Det europeiska projektets charm är diskret, dess landvinningar ofta svåra för européerna att identifiera, än mindre att oförmedlat uppskatta.

Yngre generationer förstår inte ens projektets raison d’être eftersom de bara känner till krig som datorspel eller som något som händer på platser man i bästa fall möjligen hört talas om. Redan Jugoslavien är stenålder och har följdriktigt upphört att existera också i sinnevärlden. Europaprojektet har ofta haft problem med sitt varumärke och saknar som bekant fortfarande telefonnummer. Också mejladress. Twittra kan Europa inte.

Ingenting av detta är därför nytt. Mer illavarslande är att vad Europa ändå kunnat leverera som konkret hårdvara i dag är utsatt för direkt attack: det gäller den gemensamma valutan, euron, liksom Schengenavtalet, européernas rätt att röra sig fritt fram och tillbaka över gränser utan kontroller. Både euron och Schengen står för ”mer” Europa, men som numera raskt undermineras av en utveckling mot allt ”mindre” Europa, denna européernas växande förkärlek för navelskådande och renationalisering.

Det europeiska projektet kan uppfattas som ett jättelikt moderniseringsprogram fött ur vånda. Självfallet inte det första i Europas historia. Redan Napoleon tvingade med svärd i hand de feodala, kurfurstliga och provinsiella småstaterna i Europas centrum till en modernisering som så småningom skulle bli till Tyskland. Men för detta krävdes bland mycket annat enhetlig rättskipning, tull-, tids- och valutaunioner liksom rivna gränsbommar.

Först skapades ett större och för framtiden rustat kärnland i Europas mitt. Nationalhymnens ”Deutschland, Deutschland über alles” handlar inte om hybris gentemot resten av världen utan är den nyktra bekännelsen till denna nya gemenskap på bekostnad av det gamla småstateriet. På liknande sätt tog sig Europa samman efter Hitler för att ur diktatur och världskrig skapa en demokratisk och större gemenskap. Efter kommunismens fall kunde Östeuropa ansluta sig.

Och nu ställer globaliseringen Europa för tredje gången inför samma krav på omfattande modernisering.

Ännu har européerna inte riktigt förstått det, kanske därför att uppfordran till modernisering denna gång ingenting har med vare sig svärd eller pansarvagnar att göra. Men det är egentligen den enda skillnaden. Ty också denna gång måste vi – och nu alla européer – bestämma oss för om vi vill anpassa oss eller ej till en omvärld som håller på att byggas om i rasande fart.

Europas kris handlar om just detta.

Själva krisen kan förstås av optimisten uppfattas som ett tillstånd av födelsevåndor – och av pessimisten som att Europa denna gång inte kan eller vill anta utmaningen. Alltså chans eller undergång? Men realisten kan åtminstone konstatera att vad som för bara något år sedan fortfarande var en ekonomisk kris nu blivit en politisk.

För det talar inte så mycket de europeiska regeringar som faller som käglor utan framför allt de extremister och populister som överallt marscherar upp. I stället för Europa talar de om den egna nationen, vill stänga och inte öppna gränser och ser den Andre – vare sig det nu rör sig om invandrare eller minoriteter – som oönskad. Dessa extremisters ”program” är antimodernistiskt, antieuropeiskt och oroande framgångsrikt. I några europeiska parlament, som det grekiska eller ungerska, har fascistiska partier redan tagit plats.

Till ett begrepp som kris hör också att utrymmet för just politik krymper. Den verktygslåda som Europas politiska klass besitter är oroväckande tom: i den finns numera mycket litet av verktyg, av pengar eller idéer, och ingen kompass. I stället vill man i morgon, helst i dag, omförhandla vad man enades om igår. Men det är dekadens. Mindre sparande och mer tillväxt är det nya mottot. Men varifrån skulle pengarna komma? Grekerna vill ha kvar euron samtidigt som de gör allt vad de kan för att i praktiken avskaffa den. Eller de funderar på att välja en gång till eftersom vad man just valt fördjupar i stället för mildrar krisen.

Ändå vore det alltför enkelt att skylla allt på oansvariga politiker som lurat sina väljare. Vi europeiska väljare är inte en skock oskyldiga får. Folket – den grova lymmeln, som Heinrich Heine skriver – har därför sin del av ansvaret och har i åratal föredragit att rösta fram politiker som lovat guld och gröna skogar eller att äta kakan och ändå få behålla den.

Ty till demokratins baksida hör att man med en valsedel också kan svära sig fri från personligt ansvar. Och riktigt illa kan det gå när man som i Europa hellre ägnar sig åt hedonism och protest än åt reformer och modernisering.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.