Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Dilemmat med det strukturella

Man behandlas inte som representant för en kategori för att man tror det. Eller så är det just tron som avgör.

Sjukgymnastens namn är svårplacerat på världskartan och detsamma gäller den lätta infärgningen från ett annat språk. Han bänder, töjer och masserar medan han ger distinkta direktiv genom fysiologiska facktermer. I vilan mellan två övningar går han fram till fönstret.

– Är det tö ute? frågar han.

– Gränsfall, säger jag.

– Det ska komma mer snö till helgen.

– Härligt.

– Du tycker om snö?

– Mycket. Snö, vinter och kyla.

Han står kvar vid fönstret.

– Inte du? säger jag för att täppa till tystnaden.

Ett dilemma är ett problem som till sin natur är olösligt. Det svar som nu kommer från honom gestaltar ett stort dilemma i liten skepnad: Att bemöta människor universellt och som fria individer spelar ingen roll om motparten tror att motsatsen sker. Inne i sjukgymnastens huvud händer något här. Han går ur sin individualitet och in i den kategori han tror att jag placerar honom i.

En milt förnärmad ton finns i hans röst när han svarar:

– Jodå, visst. I Turkiet finns det mycket snö. På vissa platser.

Och milt förnärmad blir jag där på britsen över att han gör mig enfaldig. Uppenbarligen tänker han att min fråga rörande vintern styrdes av en föreställning om hans härkomst från en sydligare plats (som aldrig har nämnts och som han lämnade för fyrtio år sedan). Att jag kämpat mig igenom snömassorna i Orhan Pamuks roman ”Snö” kan han inte veta och det är irrelevant eftersom jag ju inte tror att förkärlek för vinter och kyla hänger samman med förekomsten av snö i ett land.

För sjukgymnasten tycks det självklart att min fråga inte kan röra hans personliga känsla för vintern, utan visar att jag uppfattar honom som tillhörig en annan gemenskap och därmed som bärare av andra preferenser. Jag undrade emellertid inte hur turkar ser på snö och vinter, då det vore en idioti. Jag undrade över honom.

Dilemmat i detta är att det inte räcker att ena parten i en kommunikation betraktar den andra som individ och inte som grupprepresentant. Det räcker inte att den ena ratar idén att människors sinnliga böjelser är generaliserbara utifrån landet de föddes i. Det krävs också att den andra parten inte tror att sådana föreställningar riktas mot honom. Så länge sjukgymnasten antar att jag betraktar honom kollektivt kommer han att avläsa det jag säger så att det stämmer med antagandet. Det går varken att belägga eller tillbakavisa. Det han tror är det som blir sant, även när det inte stämmer, för det han tror är det han agerar utifrån. Själva misstanken blir detsamma som upplevd sanning. Om den ena kollektiviserar (sig själv) men den andra inte gör det sitter ändå båda fast.

Vi kommer alltså inte loss ur kategoriernas grepp bara genom att sluta handla, tänka och tala utifrån givna kategorier och kollektiva egenskaper. Vi måste också pröva tanken att vi inte i varje situation behandlas utifrån kategori.

Det är en vansklig uppgift då det i samtidens misstankelogik betraktas som progressivt att representera sin essentiella kategori och förutsätta att allt som sker är kopplat till den. Kategorikänslighet ses som patos och social medvetenhet, trots att den rasifierade och sexifierade tanke och blick som även ett rättighetsinriktat indelande förutsätter inte är oproblematisk. Vi har som sagt med ett dilemma att göra. Indelningar måste vi göra för att studera och belysa fenomen, men uppmärksamhet på gränser och grupper riskerar alltid att befästa dem i våra huvuden och leda till idéer om kollektiva särdrag. Även välvilligt skillnadstänkande är skillnadstänkande.

Motståndet mot en universell människosyn leder knappast till emancipation, men kanske till stärkt inre gemenskap och mentala enklaver, för dem som önskar det.

Vidmakthåller min fråga till sjukgymnasten en struktur därför att han tror att den gör det? Eller är det hans förmodande om mig som reproducerar strukturen? Hans tolkning ligger inte inbyggd i min fråga. Men med hans antagande om mina antaganden iscensätter vår lilla scen genom en performativ talakt (skapandet av verklighet genom språkliga utsagor) idén om kollektiva preferenser och om oss två som tillhöriga två skilda kollektiv.

Strukturer utgörs, formas och upprätthålls av händelser, ögonblick och situationer där individuella människor interagerar. Det är följaktligen också där de kan förändras. Jag skulle ha ställt min vinterfråga till vem som än hade inlett ett sådant replikskifte, eftersom människors förtjusning i vintern varierar. Men för övertydlighetens skull kunde jag ha formulerat den öppnare: Vad tycker du om vintern? Och han kunde ha valt ett annat tankealternativ än att min fråga hade med härkomst att göra.

Sjukgymnasten berättar nu att han ska besöka Turkiet senare i december. Jag frågar om han ska stanna över helgerna men han tycker sig ha hört en annan fråga:

– Jag firar inte jul, svarar han. Jag kommer från en muslimsk familj. Men jag är ateist.

– Jag också.

Inget mindre än en världsbild gemensam. Samtalet avstannar inför samförståndet. Vi stretchar sätesmusklerna.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.