Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Djupt inne i rasbiologins arkiv

Världens första statliga rasbiologiska institut öppnades i Uppsala 1922. I dag står dess gamla pärmar i universitetsbibliotekets arkiv. Men mönstren från förr sträcker sig in i vår egen tid.

När nyheten om registrerandet av romer kom i förra veckan så befann jag mig, av en slump, djupt inne i det gamla rasbiologiska institutets arkiv bland album med tusentals fotografier och kartonger med gamla brev, protokoll och kvitton. Efterforskningarna ska bli en dokumentärfilm och så småningom även en bok om chefen för rasbiologiska institutet, professorn i rasbiologi Herman Lundborg.

Ansikten, ansikten, ansikten. Pärmar med prydliga svartvita foton uppklistrade på mörkgrå kartong. Människor som har tappat sin identitet och sitt sammanhang, och förvandlats till nummer och kroppar insorterade bakom prydligt textade försättsblad med kraftfull påskrift. Mest ”lappar” och ”finnar” men även ”judar” och ett album med ”zigenare”.

Nu finns de i Uppsala universitets­biblioteks arkiv. Men egentligen var det inte universitetet utan riksdagen som beslutade att världens första statliga rasbiologiska institut skulle öppnas i Uppsala 1922. Saken ansågs vara av mycket stor vikt och beslutet var så gott som enhälligt, det togs med stöd av såväl höger som socialdemokrater. Uppgiften för institutet var att kartlägga skillnader mellan människor. Men inte bara det, utan även att lära en bred allmänhet att se skillnad på folk och folk. Upplysningskampanjer spred budskapet att det var viktigt att kunna känna igen de främmande – samer, finnar, judar och tattare – och plugga in skillnaderna i deras ansikten och kroppar. Det var av nationell vikt, och mest avgörande var att nå ungdomar. Ett slags sexualupplysning ämnad att få dem att välja någon av rätt sort att avla sina barn med. Så att nästa generation svenskar skulle förbli lika svensk.

Herman Lundborg var en vetenskaplig storhet i sin tid. Berömd för att i detalj ha kartlagt en släkt i Blekinge genom att upprätta ett omfattande släktträd över mer än 2 000 personer (jo, i storlek står det Skånepolisens efter). Invid namnet på var och en hade han markerat i rött vilka dåliga anlag personen bar på, och då inte bara en viss sjukdom. Som läkare kunde han också slå fast om individen var ”imbecill”, ”undermålig” eller ”homosexuell”, sådant som Lundborg menade gick i arv i släkten. Boken vägde sju kilo och publicerades på tyska, den inleddes med ett entusiastiskt förord av ordföranden i det tyska sällskapet för rashygien, Max von Gruber, som förklarade vad det hela handlade om: Människor är redan från födelsen olika och därför har de olika värde både biologiskt och socialt sett. Helt enkelt för att deras arvsanlag är olika.

På rasbiologiska institutet blev många människor fotograferade och utsatta för blanketter om ögonfärger, hårfärger och närgångna upplysningar om könshårets utseende.  Undersökningarna kunde upplevas mycket olika. För blonda och blåögda svenskar kunde de bli ett kvitto på att de var A-människor av bästa sort. För andra, som sågs som mindre värdefulla, var det betydligt mer obehagligt. Så småningom nöjde man sig inte heller med att bara fotografera huvuden efter att ha mätt skallarnas bredd och längd för att få fram ett ”skallindex”. Det fanns egentligen hur mycket data som helst att samla in. Vissa personer, som intagna på anstalter, kunde man tvinga att klä av sig inför kameran för att på så sätt också samla nakenbilder, och så småningom började man även samla blodprov.

Det är 80 år sedan rasbiologiska institutet spred information om rasblandningens faror över riket. Verksamheten fick en annan inriktning efter det att Lundborg gått i pension 1935. Men även långt senare kunde barn i skolan få lära sig om olika människoraser, och höra att det var av nationell vikt att undvika rasblandningar för att hålla den svenska folkstammen ren. År 1946 gav docenten Bertil Lundman ut boken ”Nutidens människoraser” där skillnader mellan olika raskaraktärer och deras intelligens beskrivs. I början av 1960-talet fick han fortfarande hålla universitetsföreläsningar.

Jag har mött åtskilliga som minns hur de fått lära sig att rasbestämma varandra på någon lektion i skolan, vissa har rasundersökts inför hela sin klass, och insorterats av läraren i olika sorter, sådant har hänt såväl i Jokkmokk på 1950-talet som i Västerås på 1970-talet. Kanske är det inte så konstigt, om man betänker att många av dem som tjänstgjort i det offentliga genom åren, som lärare, läkare, barnmorskor, sjuksköterskor, socialarbetare och poliser fick sin yrkesutbildning i den tid då rasbiologin var gångbar och framstod som okontroversiell, vetenskaplig sanning. De som var unga då hade ett långt yrkesliv framför sig.

Nu håller regeringen på med en vitbok om antiziganismens historia. Men den är försedd med stadiga skygg­lappar mot nutiden. Man har bestämt att berättelsen ska sluta 1999. Som om mönstren från förr inte fortsätter in i vår tid och historien kan klippas av på lagom avstånd från oss. Skåne­polisens omfattande registrering under 2000-talet hör alltså inte hemma där. Trots att poliserna rimligen använt även äldre register när de byggt det väldiga släktträdet med förfäder från 1800-talet. Därför räcker inte vit­boken. Den sannings- och försoningskommission som nu senast forskarna i nätverket Romers och resandes historia i Norden har krävt behövs verkligen också.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.