Dömd att leva i en skenvärld - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Dömd att leva i en skenvärld

Kolumnen – Richard Swartz

I början av sjuttiotalet gav Milan Kundera ut en roman som på svenska fick heta “Livet är någon annanstans”. I den berättas om den unge diktaren Jaromil som på grund av narcissism, brist på talang och en ensamstående mors förödande omsorger alltmer kommer att leva i en skenvärld (en “virtuell”, skulle vi väl säga i dag).

För den unge diktaren slutar det illa. En existens? Ja, kanske. Men inte ett liv. Livet finns någon annanstans.

Jag kom att tänka på Jaromil (som på tjeckiska för övrigt betyder ”den som älskar våren”) när jag nyligen såg statistik över hur många ungdomar som i dag saknar jobb i Europa. Förskräckande siffror: jag rekommenderar dem till läsning för alla som fortfarande tror att den europeiska krisen handlar om valutor, skulder och vem som ska betala vad.

I EU var i slutet av förra året nästan sex miljoner ungdomar under 25 år arbetslösa. Det är nästan lika många procent av hela denna population. I Grekland och Spanien är mer än varannan utan jobb, i Italien och Portugal var tredje. Och utvecklingen går mot allt fler ungdomar utan arbete medan den tid de är arbetslösa blir allt längre.

När kan den kvalificeras som ”permanent”? Med allt vad det innebär? Min gissning är att det tar färre år än vi vill tro. Här och där talas redan om en lost generation i Europa. Det väcker obehagliga associationer. För första gången på mycket länge växer unga upp om vilka vi redan vet att de kommer att ha en lägre levnadsstandard än sina föräldrar.

Jag har italienska vänner vars son är arbetslös. Han är utexaminerad som litteraturvetare från universitetet i Venedig, men har nu på tredje året ingen anställning. Trots examen inte heller chans till ett vikariat som lärare eftersom han saknar erfarenhet och anses vara “okvalificerad”. För tillfälliga, manuella ströjobb anses han däremot “överkvalificerad”; de italienska arbetsgivarna (och kanske inte bara de) tycks därvidlag vara mycket misstrogna. De med diplom skulle bara förstöra stämningen på arbetsplatsen.

Att fortsätta studera? Men kan det vara en överlevnadsstrategi? Att borra ännu djupare i vad som hittills visat sig vara ett svart hål känns förmodligen inte särskilt lockande. Under tiden bor han kvar hemma hos föräldrarna (på italienska heter det Hotel Mama) eftersom han inte har råd med egen lägenhet, dessutom utan materiella förutsättningar att bilda egen familj och tvungen att be pappa om fickpengar till mobil, bio eller en espresso.

Och vad gör han annars? Hänger över familjens dator. Dess virtuella värld har flutit samman med hans. Men mest av allt väntar han: som man förr väntade på den stora kometen fast den numera kallas konjunktur. Mycket annat finns inte att göra än att dricka ännu en espresso med vänner som befinner sig i samma situation. Några av dem har börjat knarka, mest för att fördriva tiden i väntan på konjunkturen. Till billigt knark tycks finnas pengar även för den som inga pengar har.

Föräldrarna har mycket små möjligheter att hjälpa sonen samtidigt som de är fullt klara över vilket dilemma han befinner sig i. En ung människa utan arbete, inkomst, bostad och möjlighet att bilda egen familj tillåts inte bli vuxen. I stället inträder ett slags infantilisering som gör det mycket svårt för den drabbade att inse att vi alla måste ta ansvar för vårt eget liv därför att ingen annan kommer att eller kan göra det, och att inte ens de mest vidriga omständigheter går att skylla på, eftersom livet inte handlar om allas konkurrens på samma villkor.

Dessutom förlamar arbetslöshetens skenvärld. Självkänslan stukas, självförtroendet krymper. Det enda som växer är den uppgivenhet som så lätt blir till bitterhet och aggression.

Och vi får inte glömma att arbetslösheten på sitt sätt är en sträng tuktmästare: förlorad tid kan senare sällan kompenseras, redan några år utan arbete kan göra det omöjligt att bli del av arbetslivet, vare sig det beror på att arbetsgivarna misstror sådana luckor i ett CV eller därför att det för den unge arbetslöse redan blivit för sent att anpassa sig till de krav på disciplin, rutin, hyfs, underordning och nykterhet som nästan allt förvärvsarbete kräver.

Samtidigt är vad som för individen kan bli till tragedi för samhället ett hot. Unga människor måste inskolas i samhället och ingenting bidrar till en sådan inskolning och socialisering som just ett fast arbete. Vilken institution skulle annars kunna ta på sig uppgiften? I en tid då kyrkan, en sammanhållen skola, allmän värnplikt och kanske inte ens familjen längre gör det?

Att vara arbetslös innebär att vara utestängd från samhället, men ofta också att tappa intresset för det. Europas historia lär oss hur snabbt arbetslösa ungdomar i politisk mening kan bli till en kritisk massa: steget från fabrik till gatan är mycket kort; likaså från parlament till gatan.

Den europeiska skuld- och valutakrisen är långt ifrån över, även om det finns tecken på att det värsta kanske ligger bakom oss. Men arbetslösheten lever sitt eget liv, ur fas med prognoser och börskurser, och ILO (Internationella Arbetsorganisationen) räknar med att den under 2013 kommer att fortsätta stiga globalt, inte minst i Europa.

Kunderas roman är både sedeskildring och samhällskritik. Men Jaromil är ändå ett enstaka fall, en privatpersons öde. Med det kan Europa leva. Men med miljoner och åter miljoner unga människor dömda till samma slags virtuella liv står så mycket mer på spel.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.