Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

En dag att vara oense tillsammans

Kolumnen – Maja Hagerman

Tänk om den 6 juni kunde bli en dag för demokratin, för rösträtten som gör oss till medborgare, för att vi har en gemenskap – trots att vi inte är överens.

Traditioner är uppfinningar, utformade vid ett eller annat tillfälle i ett eller annat syfte. Svenska flaggan hissas och halas, förstamajtåget går alltid samma väg genom stan med fanor i särskild färg. Nya traditioner lanseras ibland, och ofta sägs det då att man ”går tillbaka” till något som fanns innan, som skulle vara mer äkta och ursprungligt. Men traditioner kommer och går. Det är inget konstigt.

Underligt är dock att den nya helgdagen har så svårt att få fäste. Det är ju inte ofta nya röda dagar införs i almanackan, men år 2005 blev 6 juni en sådan. Förra gången var 1939, då första maj gjordes om till helgdag. Men handen på hjärtat: Hur många har man stött på som laddar inför firandet i morgon? Även om huvudskälet när den nya helgdagen infördes var ett annat, så talade politikerna mest om pengar. Genom att offra en älskad långhelg mellan hägg och syren skulle svenska folket arbeta en dag mer vissa år. Reformen blev helt enkelt en samhällsekonomisk vinstaffär, eftersom den 6 juni ibland är en lördag eller söndag medan annandag pingst, som togs bort, alltid var en måndag. Kanske var det där någonstans misstänksamheten uppstod.

Själva debatten om vad man kan hålla heligt i ett sekulärt land uteblev dock. Inte mycket blev sagt om hur en modern nationaldag kan vara. Inte heller om vad det var för en svensk gemenskap som skulle firas den nya helgen. Man tänkte nog att det räckte med att ånga på i gamla hjulspår. Men det är snart hundra år sedan svenska flaggans dag instiftades 1916 vid en officiell festlighet på Stadion. På den tiden pratades det mycket om urhem och äktsvensk folkstam, och rasbiologer bedrev framgångsrik opinionsbildning. Så nationalismens budskap var annorlunda då. Men det finns ett historiskt samband kvar mellan nationalism av i går och de teser som i dag vårdas i högerextrema kretsar. Vill man spetsa till det lite kan man säga att de verkliga traditionsbärarna när det gäller kärnbudskapet i den gamla svenska nationalismen, det är höger­extremisterna.

Åsiktsklyftan om vad svenskhet är och varför den ska firas finns. I år syns den tydligt i Södertälje, där national­demokraterna har två mandat i kommunen. Partiets sympatisörer kan inte vara med alla andra den 6 juni uppe på Torekällberget. I stället ordnar de ett eget ”riktigt nationaldagsfirande” i Stadsparken. I Västergötland har Svenskarnas parti ett mandat i Grästorp, och partiprogrammet betecknas som nazistiskt i Tidskriften Expo. De inbjuder Sverigevänner att fira nationaldagen i slutna sällskap. För att bli insläppt på deras knytkalas, på några olika ställen i landet, måste man betala entré och mejla in sin anmälan i förväg.

Sverigedemokraterna har på sistone ansträngt sig väldeliga för att bli ett vanligt parti. De verkar lite vilsna. Frågan är om de kan dela den här dagen med majoriteten av svenskarna eller om de, som vissa andra, hellre hålls för sig själva. Förra året förklarade Jimmie Åkesson, efter att ha varit med i det tv-sända nationaldagsfirandet på Skansen, att han var tveksam till att komma dit igen. På SVT Debatt skrev han efteråt om talet som riksdagens talman, Per Westerberg, hållit. Särskilt slutklämmen om att fira det moderna Sverige ogillade Åkesson. ”Min övertygelse är”, hade Westerberg förklarat, ”att den starkaste utvecklingskraften skapas i samhällen med mångfald i idéer, kunskap, kulturer och bakgrund. Som i det moderna Sverige. Låt oss hylla detta Sverige. Låt oss vara rädda om det.” Det blev för mycket för Åkesson.

Det finns en riksorganisation som har till syfte att främja den nya helgdagen, den heter Rikskommittén Sveriges Nationaldag. Storsint anges på hemsidan att det är upp till var och en att välja hur man vill fira 6 juni. Men det finns länkar till kommunernas officiella kalendarier och de parker som har ansiktsmålning, ponnyridning och allsång. Härom året bytte kommittén utan kommentar ut texten med motiveringen till firandet. Gustav Vasa och grundlagen från 1809 tonades ned. I stället framhöll man att det vi firar är att Sverige är ett demokratiskt land med fred, frihet och respekt för mänskliga rättigheter. Hur tankarna gick inför förändringen kan man inte veta. Idé­arbetet i kommittén hade pågått i tysthet, och den här sammanslutningen är en doldis. Den har ingen besöksadress, och inte en enda namngiven person på kansliet, ingen redovisning av ”så här arbetar vi”, än mindre någon idébank eller något forum för idéutbyte på sin hemsida. Så inte undra på att det går lite trögt för alla kommuner. De som var och en för sig försöker, eller inte försöker, hitta på nya sätt och nya traditioner som passar i dag.

Det finns ju massor att fira. Att demokratin trots allt fortfarande finns, att vi tillsammans har den yttersta makten. Rösträtten som gör oss till medborgare, något mer än bara undersåtar. Tänk om 6 juni på riktigt fick bli en dag för demokratin. Vår rätt att vara oense tillsammans. Har svårt att tänka mig något som vore viktigare än just det.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.