Antirasismen är en storartad tradition. Men den svenska antirasismen håller på att förvandlas till en kyrka, med påvar och inkvisitorer ständigt på språng för att lysa i bann och sätta åsikter på index.
Den fula ankungen (1843) är en laddad fabel. Budskapet: arvet övertrumfar miljön. Svanägget, om det så ruvats i ankors rede, förnekar sig inte. Femtio år senare skrev Henrik Pontoppidan en travesti på sagan. En örnunge hittas och får sitt hem på en däst prästgård, misstänkt lik kungariket Danmark. Örnen Klaus, trots sitt ståtliga yttre, präglas av miljön: Han hör örnhonans lockrop och försöker nå henne bland molnen, men tröttnar, bryter ihop och flyr tillbaka till det enkla livet i prästgården. Det hjälper inte att ha legat i örnägg, om man vuxit upp bland kacklande höns och kväkande ankor.
Dessa konträra fabler har ett gemensamt. De är deterministiska. Arvet, eller miljön, beseglar öden. Den ”strukturella rasismen”, ett begrepp som dammats av i samband med DN:s avslöjanden om registrering av romer, är en likadan deterministisk berättelse. Rasismen är något inneboende, och från den emanerar obönhörligen de rasistiska yttringarna, vare sig vi vill eller inte.
För att strukturell rasism skall betyda något alls, så måste man kunna peka på några uttryck för icke-strukturell rasism. (Finns det strukturell fascism, som kan särskiljas från icke-strukturell fascism; finns det strukturellt och icke-strukturellt förtryck?) Om all intressant rasism är strukturell så behöver vi inte begreppet, då blir utsagan lika tom som den gamla klyschan ”Allt är politik!”.
Institutionaliserad rasism, alltså ren och skär särbehandling, de facto eller de jure, är vardagsmat i några av de länder där jag vistas till vardags. Där uppträder rasismen förbluffande ofta utan mask. Många islamister menar på fullt allvar att judar härstammar från apor och svin. Extrema bosättare har likartade idéer om sina palestinska grannar. Hatet mot nordafrikaner i Katalonien, och mot katalaner i Spanien, är skakande. Är det strukturellt?
All antagonism är inte rasism. Israels araber försörjer sig i byggbranschen. För dem har den illegala afrikanska invandringen inneburit ett ekonomiskt ras. Desperata sudaneser är redo att jobba för halva timlönen, och de klås upp och körs bort från byggplatser i arabiska städer. Är det rasism?
Under debatten kring romerna har ivriga personer i mediebranschen störtat fram för att exponera sin fördomsfrihet och yrka på total öppenhet. Men vi sitter i glashus. Vi särbehandlar systematiskt. Ett exempel: en ledande rom, flera gånger ordförande i Romernas riksförbund, dömdes i fjol för häleri och narkotikabrott. Han var tveklöst en offentlig person, som dessutom byggt sitt renommé på kampen mot knarket. Det var en odiskutabel nyhet, av den typ som brukar alstra löpsedlar – men jag har lyckats driva upp den i precis två svenska medier: Skånska Dagbladet och Kristianstadsbladet.
I de flesta länder vore detta otänkbart. Den journalist eller redaktör som bestämmer att allmänheten inte tål höra sådant har därmed avslöjat något om sig själv: Att han inte förmår bortse från den straffades etnicitet. Är detta, måhända, ett utslag av ”strukturell rasism”?
Antirasismen är en storartad tradition. Franska och engelska intellektuella stoppade slavhandeln. Freedom Riders riskerade skinnet och livet i USA:s söder på 1960-talet. Unga israeler ställer sig i vägen för soldater som spränger palestinska brunnar. Men den svenska antirasismen söker inte risker, den söker konsensus, och den håller på att förvandlas till en kyrka, med påvar och inkvisitorer ständigt på språng för att lysa i bann och sätta åsikter på index.
Det är belagt att svenskarna inte är ett rasistiskt folk, utan tolerant och välkomnande. Är detta en källa till stolthet? Nix. I stället de malande, självgisslande litaniorna om hur vårt samhälle är inpyrt med rasism. Genusfeminism, antirasism – parollerna skiftar, men därinunder ligger en djupare anfäktelse: Rättrogenheten. Sverige är varken en oskyldig ankdamm eller en naiv hönsgård, utan ett rättrogenhetens tempel, där man i namn av höga ting mobbar oliktänkande.
Få svenskar är rasister, ännu färre är emot jämlikhet mellan könen, men myten om det ”strukturella” kvinnohatet ältas evinnerligen. Saker som ligger ljusår från rasism, som skydd av hedersoffer och statistik om invandringen, är här glödheta tabun – inom den yrkeskår som är till för att bryta mot tabun!
Och det mest praktfulla exemplet på hur infernaliskt vi krånglat till det: Statsministern, vars väljare torde höra till de mindre invandringsvänliga, gör upp om hög invandring med det mest invandrarvänliga partiet, för att inte bli kallad rasist! Vetskapen att inte vara rasist räcker inte för honom.
En socialantropolog på besök skulle gnugga händerna över allt detta. Vi själva bör se upp. Det (strukturella) undvikandet av obehag och ledsamheter som snuddar vid minoriteter och migration förfelar inte bara sitt syfte. I stället för att mörklägga driver man ju läsare i famnen på extremistmedier. Viktigare: Medier är inte till för att sortera nyheter efter deras uppbygglighet. Dels är det ovärdigt att leva så, dels vet vi hur det går för länder som slår in på den vägen.
