Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

EU måste visa mod

Kolumnen: Joschka Fischer om en ny allians mellan Paris och Berlin.

Den irländska krisen har kommit mig att för första gången undra om euron – och därmed EU – kan gå i stöpet. Det är möjligt därför att EU i det långa loppet inte utan att ta allvarlig skada kan stå emot intressekonflikterna och den ”åternationalisering” som blir följden i samtliga medlemsstater.

När krisen rasade som värst – huvudsakligen en förtroendekris för bankernas stabilitet och kraften och kompetensen i EU:s politiska ledning – låg Europas ledare offentligt i luven på varandra. De påstod sig vilja rädda euron men gjorde raka motsatsen och skapade större nervositet och oro på finansmarknaderna, vilket i sin tur förvärrade Irlands problem.

Tyskland bidrog med att hävda att bankerna borde få ta på sig förlusterna från och med 2013. Varför denna diskussion nödvändigt skulle äga rum nu, mitt i krisen, vet bara Angela Merkel. Den utlöstes troligen enbart av inrikespolitiska överväganden. Kravet på att bankerna ska dela på skulden är populärt i Tyskland – och med all rätt – till skillnad från det irländs­ka räddningspaketet. Men det vore mer produktivt att införa en sådan skyldighet än att tillkännage den två år i förväg.

Vart man vänder sig räknas prislappen på Europa nu för tiden i euro och cent och inte längre i politisk och historisk valuta. I synnerhet Tyskland, Europas största land och det ekonomiskt starkaste, tycks ha drabbats av historisk minnesförlust. Att Tyskland av hänsyn till sina egna nationella intressen måste undvika allt som isolerar det inom Europa och att man därför måste skapa ett ”europeiskt Tyskland”, och inte ett ”tyskt Europa”, är inte aktuellt längre.

Tysklands ledare anser sig fortfarande vara EU-vänner och avvisar indignerat all kritik. Men den genomgripande strategiska förändringen i Tysklands EU-politik kan inte längre förbises. Objektivt sett går trenden verkligen i riktning mot ett ”tyskt Europa”, som aldrig kommer att fungera.

Om euron försvann – och därmed EU och dess gemensamma marknad – blev det den största alleuropeiska katastrofen sedan 1945. Att en sådan utgång är möjlig, trots vad alla berörda ivrigt försäkrar, avspeglar okunnigheten och bristen på fantasi hos EU:s stats- och regeringschefer. Annars skulle de inse att finanskrisen för länge sedan har blivit en politisk kris som hotar EU:s själva existens och att en permanent krislösningsmekanism för skuldtyngda medlemmar helt klart behövs men fordrar en permanent politisk krislösningsmekanism för att lyckas.

Med status quo får euron svårt att överleva. Denna permanenta politiska krismekanism är faktiskt en väl fungerande ekonomisk union. Alternativen är att gå vidare med en reell ekonomisk union och ytterligare integration inom EU eller att gå bakåt till ett frihandelsområde och åternationalisering.

Tron att stabilitet kan uppnås enbart med teknokratiska regler och sanktioner i en eurozon vars ekonomier spretar kommer att visa sig felaktig. En äkta stabilitet i eurozonen förutsätter makroekonomisk enhetlighet, som i sin tur kräver att en väl fungerande ekonomisk union integreras politiskt. Successivt införda ekonomiska och sociala åtgärder (till exempel pensionsålder), nya balansinstrument (euroobligationer som betalningsinstrument) och en effektiv stabilitetsmekanism behövs alla för att den gemensamma valutan ska leva vidare.

Hur kan man uppnå dessa mål inom eurozonen (och med EU-medlemmar utanför zonen som vill komma med)? Några ändringar i fördraget ska vi nog inte tänka oss just nu.

Schengenavtalet erbjuder ett alternativ i form av arrangemang mellan separata stater. Att gränskontrollen avskaffades var ingalunda en obetydlig detalj och ändå kom den till efter avtal mellan staterna. Varför inte också en ekonomisk union?

Vad eurozonen nu behöver är inte ett nytt Maastricht utan ett slags Schmidt– Giscard 2. Ett sådant initiativ fordrar stöd från Tyskland och Frankrike eftersom krisen inte kan lösas utan dem. Med sina ekonomiska och politiska muskler är Tyskland och Frankrike ledare för eurozonens norra respektive södra del, och båda kan ställa sig bakom den oundgängliga kompromissen mellan eurozonens starkare och svagare länder.

Frankrike skulle få se till att de svagare länderna inte fastnar i deflation. Tyskland skulle bli stabilitetens garant. Båda tillsammans måste ta första steget mot en ekonomisk union, och det förutsätter att båda regeringarna verkligen vill ha en.

Merkel får delge tyskarna den obehagliga sanningen att priset för euron ofrånkomligen är en betalningsunion och en ekonomisk union, Sarkozy får klargöra för fransmännen vad en äkta stabilitetsunion och ekonomisk union kostar. Den politiska risken för båda blir stor, men alternativet, att euron försvinner, är oacceptabelt för dem.

Alla politiska ledare i eurozonen som först och främst vill bli omvalda kommer till korta inför denna historiska utmaning. Men EU:s fortlevnad är det viktigaste i denna kris, även till priset av en valförlust. Den som tar detta historiska initiativ och inte går vidare med fegt taktiskt manövrerande ökar kraftigt sin chans att bli omvald längre fram.

Europa lider ingen brist på politiker. Det som nu behövs är äkta statsmän och statskvinnor.

Översättning: Margareta Eklöf
Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.