Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 02:56 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/kolumner/europas-tyska-hjarta/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Europas tyska hjärta

Åtskilliga länder har mardrömmar förknippade med Tyskland. Men ansvar och historia gör att den lilla stormakten inte kan vända Europa ryggen.

Det sägs att historien inte upprepar sig, men ideligen verkar den återvända till samma grundläggande situationer och konstellationer. I mer än hundra år har Europa varit intensivt sysselsatt med Tyskland. Landet i Europas mitt – denna senkomna nation – har alltsedan just nationalismen blev vår politiska överideologi på det ena eller andra sättet präglat den europeiska historien.

Det skulle också kunna beskrivas som hur vi försökt parera och skydda oss emot ett land som kallats för stort för Europa, men för litet för världen. Innan 1914 skedde det medelst traditionella avtal och allianser. Tyskland skulle tämjas med fredliga medel. Men efter första världskriget förklarades Tyskland skyldigt: landet skulle nu bestraffas. Det skedde genom drastisk avrustning, landavträdelser och stora skadestånd. Fransk revanschlusta och så småningom brittiskt appeasement visade sig dock snart som förödande, inte bara för Tyskland utan också för Europa.

Ty mer än till fred bidrog de till Adolf Hitler.

Efter 1945 byttes strategi igen. Versailles symboliserade nu det totala haveriet för Europas Tysklandspolitik. Att landet efter Hitler var besegrat, förstört och demoraliserat i grunden kan ha bidragit till att stämma strategerna mildare. Tyskland skulle inte längre bestraffas – i stället “bäddas in” i det Europa landet är för stort för. Den tyska kol- och stålindustrin knöts ekonomiskt samman med den franska; ett framtida krig gjordes så mer eller mindre omöjligt. Och tyskarna lärde sig tänka mer ”europeiskt” än alla vi andra; inte därför att de är bättre än vi utan därför att de tvingades till det.

Denna nya Tysklandspolitik var i nästan ett halvt århundrade så framgångsrik att till exempel unga svenskar är övertygade om att fred är något lika självklart som Kalle Anka på julafton.

Men hela denna europeiska efterkrigsordning skulle sättas ur spel när kommunismen gick under. Ty murens fall innebar för Frankrike och Storbritannien minst lika mycket Tysklands återförening som kommunismens sammanbrott i Europa. Tyskland var tillbaka, stort och mäktigt, och både François Mitterrand och Margaret Thatcher drabbades av något som liknade panik.

Vi har glömt det nu – och då det begav sig försvann alltsammans i allmän segeryra och Europaretorik. Men Mitterrand fick Helmut Kohl att ge upp den tyska D-marken i utbyte mot den europeiska euron. Svårt var det inte: Kohl tillhör den kanske sista generation av tyska politiker som utan reservationer sätter likhetstecken mellan tyska och europeiska intressen.

Euron – “tekniskt” illa genomtänkt i vad som kallas ett icke optimalt valutaområde – skulle bli Europas nya instrument att hålla Tyskland i schack.

Särskilt länge har detta nya försök att “valla in” Tyskland inte fungerat. Landet håller helt enkelt på att återigen bli för stort och mäktigt för resten av Europa. Och vad som händer runt om i världen förstärker denna utveckling. Globaliseringen går fram över (Syd-) Europa som en slåttermaskin, traditionella jobb försvinner, några nya kommer inte till. Produkter och varor likvärdiga våra erbjuds till avsevärt mycket lägre priser av länder vi européer ofta fortfarande förknippar med folklore och exotik; till och med Mallorca och grekiska badstränder har fått utomeuropeisk konkurrens.

Inte minst Sydeuropa blöder. Europeiska länder som är bättre på att skapa arbetslöshet och skulder än något att exportera ska samtidigt dela valuta med Tyskland. Det skapar inomeuropeiska spänningar där Tyskland ännu en gång verkar ha Europas öde i sina händer.

Och gårdagens andra europeiska “stormakter”?

Frankrike tiger och försöker övertyga oss om att man hör hemma vid Tysklands sida, inte bland dem som blöder. Det senare vore en fransk mardröm. Och Storbritannien överväger ännu en gång att lämna Europa för att direkt kvalificera sig för en globaliserad värld: inte omvägen över ett Europa alltmer beroende av Tyskland. Det senare en brittisk mardröm.

Mitterrands euro har fjättrat Tyskland till resten av Europa i vad som bokstavligen förtjänar beteckningen ödesgemenskap. Globaliseringen utsätter den nu för ett första, skoningslöst test. Och Tysklands val – kanske mer dilemma än val – tycks bestå i att antingen lämna eurogemenskapen eller att bli dess skattmästare.

Men att vända Europa ryggen är för tyskarna sannolikt omöjligt av skäl som har med både ansvar och just historia att göra. Dessutom vore det liktydigt med den tyska Alleingang som varje gång slutat i katastrof.

Återstår så att punga ut med slantarna, alltså den europeiska Transferunion som är tyskarnas speciella mardröm. Och det handlar då inte om att betala för länder som tillfälligt kommit på obestånd, inte ens om ett land som Grekland, knappast mer än febertermometern i Europas anus. Ty dagens skuldberg och bristande konkurrensförmåga är inte problemet utan misstanken att det finns eurostater som inte ens är reformerbara, oförmögna till tillräcklig ekonomisk tillväxt, följaktligen bara skenbart på akuten, egentligen redan i långvård.

Detta är vad den tyska mardrömmen ytterst handlar om.

Om att över euron och utan rimlig tidshorisont tvingas betala för de européer som inte klarar av att göra det själva – och om att tillsammans med dem marginaliseras i en värld där det i framtiden inte kommer att finnas någon plats för sådana långvårdspatienter.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.