Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Föräldrars rätt till liv

I ”Barnets århundrade” önskade Ellen Key år 1900 att barnen skulle bli ”den synpunkt, ur hvilken alla andra frågor bedömas”. Hon kunde ha tillagt: och genom vilken vuxna blir skyddsvärda.

Många i fertil ålder våndas inför valet om de ska bli förälder eller avstå. Trots det stora och vanskliga i att göra nya människor tycks våndan främst gälla avståendet. Kommer jag att ångra mig? Blir det ensamt senare? Missar jag något? Inför sådana tankar gör man gärna det normala även om man är frestad av något annat. Barnet blir ett försök till existentiell försäkring tecknad mot tomheten.

Våndan blir knappast mindre av det dominanta kollektiva språkbruk där vuxna med barn regelmässigt framställs som betydelsefullare. Hur livet beskrivs inför våld och död ger vissa indikatorer, och ett par idealtypiska exempel får här illustrera barndiskursen, beständigt reproducerad i kulturen.

En polis i tjänst under vårens kravaller, då han fick en sten i huvudet som skulle varit dödande om han inte burit hjälm, skrev efteråt ett Facebookinlägg manande till empati och besinning. Senare kommenterade han saken i en dagstidning: ”Jag ville visa att det sitter människor i bilen som kanske är farsor och ska hämta på dagis”.

Om han stannat efter ’bilen’ skulle ’människor’ i satsen ha ställts mot maskiner, en anonym myndighetsapparat. Nu hamnar det i stället i motsats till ’människor utan småbarn’. Barnen blir skälet till att inte dräpa. Om än oavsiktlig finns inget slumpmässigt över noteringen. I skarpt läge väger vuxna utan barn mindre enligt gängse språkbruk och tänkande.

Språket är en hård struktur. Det uttalade bär alltid på det outtalade. Om man säger: jag åt ett grönt äpple, uppfattas angivelsen av äpplets färg som betydelsebärande även om talaren bara ville ge en oskyldig visuell beskrivning. Här finns inget oskyldigt. Exakt vad färghänvisningen berättar är inte givet men något uppstår alltid av distinktioner, angivelser och benämningar. Genom att säga vad något är framhålls vad det inte är.

Detta går inte att fly annat än in i hjärnans sönderfall. Vi har att leva med det om vi vill tala och tänka, men får vara desto observantare på fenomenet och försöka minimera slarv och de automatiserade idékonstruktioner som språkbruk avspeglar.

Förfärligheten i att bli mördad, dräpt eller misshandlad ter sig för mig absolut. Men genom tillägget om barn och dagis när livet är hotat antyds något annat. I kulturen måste det till barn för att ge vikt åt den vuxnas vädjan om fortsatt liv. I lagen, därför att den är rättighetsbaserad och inte utilitaristisk, behövs inga ytterligare motiv än att individer har rätt till sitt eget liv. Man behöver inte förklara varför man inte borde utsättas för våld och dödande.

Kanske härrör känslan att vilja motivera sig, som i exemplet ovan, ur en vag förnimmelse att ”egoism” är fel, att vilja leva för sin egen skull, medan att vilja leva för någon annan är rätt och bra. Eller så handlar det om att en förälder definitionsmässigt är behövd, vilket är en materiell variant på det metafysiska ”att leva för någon annan”. Eller är det en bedömning av att den som har barn förmodas vara lyckligare, och att lycka är viktigare att bevara? Eller har vi att göra med en biologisk och religiös tanke i allians, att den som ger liv helt enkelt är betydelsefull?

Det kan också vara mer trivialt, att man försöker göra en människa mänsklig genom att berätta om det viktigaste i hens vardagsliv. Det ändrar emellertid inte på något i analysen, för mitt vardagsliv skulle inte förslå: ”I bilen sitter människor som skriver, läser och tänker för att försöka förstå tillvaron”. Ingen våldsverkare förmodas vilja avstå på dessa grunder.

I barndiskursen är det värre att föräldrar med små barn dödas och misshandlas än att föräldrar med större barn dör. Föräldrar med vuxen avkomma är nästan lika ointressanta som vuxna utan avkomma. Allra mest skyddsvärda är gravida. Barndiskursens fundament är att livet blir mer likgiltigt ju vuxnare det blir. Det kan formuleras välvilligare, att barn inte kan försvara sig, att det är en fysisk maktfråga och inget annat. Likafullt framställs en värld där det är värre att döda vissa än andra.

Under sommaren har den norska deckarserien ”Varg Veum” gått på svensk tv. Privatdetektiven Varg har på sistone träffat en flickvän och i senaste avsnittet väntade de barn, ett faktum som ägnades åtskillig uppmärksamhet. I den våldsamma slutuppgörelsen hade Varg en pistol riktad mot tinningen och bad om nåd genom att skrika: ”Jag ska bli pappa!” Och lyckades så förmå den som nyss skjutit huvudet av en annan människa att avstå. Motivet att leva vidare var tillräckligt starkt för att skona honom, insåg både mördare och tittare.

Detta är normal logik i kulturen. Vuxna behöver, i motsats till barn, förhandla om sitt liv och ange skäl för varför de ska leva vidare. Nyttotänkandet sitter djupt i oss. Men inställningen att en människa i någon sorts objektiv mening blir (och inte bara känner sig) värdefullare genom föräldraskap är dessvärre en samtidig negering av den suveräna, självstyrande individens egenvärde.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.