Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Förvridet perspektiv på Hitler

Karl Ove Knausgård försöker i ”Min kamp” att få mannen som skrev en annan bok med samma titel att framstå som vanlig. Men han förtiger avgörande fakta om Hitler.

Det är fantastiskt att läsa Knausgård. Han skriver så det känns alldeles sant och uppriktigt, och fångar livskänslan även i det gråaste ögonblick. Samtidigt ser han sig vaket omkring i den snurriga spegelsal han skapar med sin text. Det han skriver om sig själv och andra blir publicerat och börjar påverka både hans eget och andras liv och därmed förändra läsningen av texten. Ord och verklighet.

Sista och sjätte delen av Knausgårds självbiografiska roman ”Min kamp” pågår i en författarvardag i Malmö under åren 2009–2011, han är pappa till tre små barn med en livskamrat vid sin sida som starkt berörs av hans skrivande. Men mitt i bryts den skönlitterära skildringen av fem hundra sidor sakprosa. En lång essä har stoppats in, som en bok i boken, där Hitler och nazismen är den röda tråden.

Och det måste sägas, hur mycket jag än tycker om Knausgårds skildring av sitt eget liv så är det han skriver om Hitler förvridet.

Knausgård är intresserad av text och verklighet. Hur synen på boken ”Mein Kampf ” förändrades efter förintelsen och andra världskriget, då det hemska budskap han skrivit ner 15 år tidigare blivit verklighet. Men vem var Hitler egentligen då han skrev boken? En dödligt allvarlig och idealistisk ung man, beredd att gå till de yttersta extremer för sina idéers skull. Starkt bunden till sin mor, men med en renhetslängtan, rädsla för kvinnor och mänsklig närhet som får Knausgård att tänka att Hitler faktiskt liknade honom själv som ung.

Nazismen finns i hans familjs förflutna, han hittar en nazinål bland kvarlämnade saker efter faderns död, och upptäcker att det i kistan i vardagsrummet hos farmor ligger kvar ett exemplar av ”Mein Kampf”, som hon inte gjort sig av med efter kriget.

Knausgård närmar sig Hitler och försöker möta hans blick, som en person ser på en annan. Fördömer naturligtvis ideologin och dess konsekvenser men erkänner samtidigt att han känner en enorm fascination. En filmsekvens från Hitlers sista dagar i bunkern dröjer han vid. Hitler har gått upp i dagsljuset en liten stund för att låta sig filmas när han går runt och tar några unga soldater i hand. I ett par korta filmrutor tycker sig Knausgård se en glimt i Hitlers ögon, och att där finns något oväntat varmt.

Det är något i hela perspektivet som är prilligt. Det handlar inte om detaljer utan om att Knausgård slirar i sin strävan efter inlevelse. Han tappar bort att Hitler faktiskt satt i fängelse när han skrev den första, mest kända, delen av sin bok, dömd för försök till statskupp.

Knausgård skriver: ”Adolf Hitler var en vanlig person när han skrev den, han hade inte mördat någon, hade inte beordrat mord på någon, hade inte stulit något eller bränt ner något.” Mycket omfångsrikt skildrar han Hitler som ung och hemlös under en bohemisk hippie-tid i 1910-talets Wien. Vi får läsa att Hitler hade medkänsla och engagemang för fattiga, och att det bottnade i egen erfarenhet.

Knausgård dröjer vid händelser som inträffade mer än tio år innan boken skrevs. Men berättar betydligt mindre om vad som pågick ett år innan. Jo, han skildrar Hitlers snabba succé som politisk talare i början av 1920-talet, och hemligheterna bakom hans in­tagande talekonst. Men säger inte många ord om att hans politiska engagemang handlar om agitation och våldsamma aktioner. Appeller om nationell revolution, att man borde utplåna vänsterpressen, jaga iväg delstatsparlamentet i Bayern och låta gripa dess ledamöter.

Hans tid med kampförbunden nämns knappt, hur Hitler hösten innan han börjar skriva har blivit ledare för de privata väpnade kårer som marscherar på gatorna i München för att visa sina muskler och sin kapacitet att föra in våld i politiken. Tusentals organiserade slagskämpar, inte bara SA-män utan en sammanslagning av flera olika nationalistiska kampförbund, ägnade sig åt kampövningar och beväpnade demonstrationer på gator och i parker, för att skrämmas och provocera delstatsregeringen. För att verkligen hetsa upp stämningen kommer Hitler på att ordna 14 massmöten samtidigt. Många förväntar sig dessa månader ett inbördeskrig eller en kupp.

Så kommer ölhallskuppen den 8 november 1923. Men den är i stort sett frånvarande i Knausgårds essä. Hitler låter 600 av sina SA-män omringa ölkällaren i Bürgerbräukeller utifrån, samtidigt som han själv under revolverhot tilltvingar sig scenen, utropar att den ”nationella revolutionen” har inletts och tar medlemmar i den bayerska regeringen, som sitter på podiet, som gisslan.

Kuppförsöket slås ner nästa dag under en skottlossning där 19 personer dödas. Att dödsoffren inte blir fler är kanske mest en tillfällighet, för nazistvakterna som håller de sex regeringsledamöterna fångna tar till flykten, i stället för att avrätta gisslan så som de fått order om.

Genom att skriva om Hitler som en vanlig person vill Knausgård spränga gränser och utmana. Men text, liv och verklighet hänger ihop. Skandinaviens just nu kanske mest uppburne författare väljer ett egendomligt sätt att förhålla sig till sanningen om Hitler, just när nazismen som ideologi håller på att ta ny fart i Europa.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.