Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Frihetligt tvingande skola

De dystra rapporterna från skolan ger upphov till frågan om inte felet sitter i det absurda mötet mellan auktoritärt och antiauktoritärt.

När folkskolan infördes 1842 fanns inga idéer hos gemene man om att det gick att forma sitt eget liv. Barnen skulle med preussisk disciplin lära sig läsa, inte minst för att via katekesen förstå Gud. I dag ska de utan preussisk disciplin lära sig läsa, inte minst för att via rättighetskatalogen förstå (och påverka) politiken. Det hävdas ibland att skolan finns till för individens förkovran och livschanser. Men eftersom den samtidigt är tvingande kan man ana att det snarare rör sig om socialisering och samhällets bästa.

Vad skulle kunna få de frustrerade elever som slår sönder och förstör lektioner i Thomas Peterssons (DN 11/6) och andras skildringar att återfå kontakten med sin nyfikenhet? De föddes med den, i samband med skolstarten tycks den ha försvunnit. Den människa finns inte som helt saknar intresse för kunskap och värderingar, vilket ju i sammanfattning är vad skolan lär ut.

Lärande måste förvärvas inifrån ett medvetande. Det kan bara ske frivilligt och enbart om motivation finnes, antingen i form av hopp om belöning eller fruktan för straff. I den moderna världen är det nästan omöjligt att förmå människor att göra saker som de inte kan överblicka nyttan av, det vill säga egennyttan. Vi orkar insatsen som krävs först när vi inser vad vi behöver.

Hur utformas ett teoretiskt och praktiskt lärande som motiverar var och en och även dem som konsekvent förstör, att använda sina receptiva hjärnor på ett fruktbart sätt som samtidigt är etiskt? Det är den fråga som söker sitt svar. Tanken borde åtminstone prövas att skolans tvång och likriktning är vad som hämmar just motivationen och insikten.

Det kan tyckas som att skolans problem kommer ur en orealistisk tilltro till barns mognad, till det antiauktoritära (”flum”) och ur nivelleringen mellan lärare och elev. Troligare är att allt detta har uppstått som en desperat reaktion på det grundläggande tvånget. Fundamentet för skolan är auktoritärt, bokstavligen instängande. Eftersom tvång och straff hör dåtiden till och övriga samhället går mot autonomi och frivilliga avtal gör skolans modernt sinnade personal vad den kan för att kompensera formernas hårdhet med mjukhet i innehållet.

Skolans upplösthet möjliggörs av de antiauktoritära formerna, men orsakas inte av dem. Orsaken står snarare att finna i krocken mellan oförenligheterna tvång och löshet. Genom psykologi­vetenskapen och erfarenheten vet vi att människor reagerar mycket dåligt på relationer av dubbelbindande natur, exempelvis föräldrar som säger ett och visar ett annat, och där det inte undgår barnet vad som sägs i mellanrummet och att det gör fel hur det än gör.

Varför skulle man inte reagera likadant på en psykologiskt dubbelbindande institution som upptar så många år av ett ungt liv?

Auktoritära modeller förutsätter bestraffning, det är en naturlag. Skolan försöker klara sig utan men det går inte, naturliga strukturer kan inte betvingas. Straffen bara flyttar sig eller döljs. Straff är kostnader och kostnader kommer vi aldrig undan. Någon får alltid räkningen. I det korta perspektivet är det övriga elever som betalar. När de som förstör inte kan avvisas, de är ju tvungna att vara i skolan, återstår för de andra att härda ut, gömma sig och hålla andan tills allt är över.

Lärarna i sin tur tvingas bli den destruktiva elevens ödmjuka tjänare. Denne har ju både rätt till utbildning och är tvingad att vara i skolan, där försöken att truga på honom kunskap aldrig får förtröttas. Auktoritära system kännetecknas av att man på detta sätt sitter fast i varandra och bestraffas kollektivt och godtyckligt.

Lärande kan aldrig tvingas på någon, men hur kan man då tvinga till närvaro på kurser? Här kolliderar två tidevarv, tvångets och frivillighetens. Eftersom lärande inte kan påtvingas utan endast vara en rättighet handlar tvånget om inställelse i klassrummet. Då slår man sönder detta, bildligt eller bokstavligt, och straffet fördelas på samtliga.

Det är absurt att vara tvingad till något som är en rättighet. Inför det absurda reagerar människor med apati eller förstörelselusta. Något i denna skolkonstruktion är fel, utsiktslöst och förlegat.

Utbildning blir givetvis inte mind­re nödvändig för att den är frivillig. Kunskaperna kommer att behövs lika mycket, men förvärvandets former kommer att betraktas på nya sätt. Frågan att ställa sig är om det skulle kunna vara något med tvånget som gör skolan till det elände den är. (Mörkertalet är stort. Många bär på skoltrauman även om de klarar betygen och får ett hyggligt liv.)

Möjligen har vi skapat en naturvidrig och djupt förvirrande kombination av vaghet och skenbar frivillighet å ena sidan, och ett auktoritärt förbud att vända alltihop ryggen å andra sidan. Förväntningar om studiemotivation och ansträngning blir bara till ynkliga vädjanden om de inte kan paras med tydlighet: ”Du behöver inte vara här. Och du får inte vara här om du hindrar andra. Men är du här så gör vi vad vi har avtalat. Då är mina resurser dina.”

Lena Andersson är författare, skribent

Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.