Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Gamla spökens skuggor

Tyskland drar sig tillbaka.
Tyskland drar sig tillbaka. Foto: Sebastian Widmann / AP
EU planerar för ett tätare samarbete. Men vill européerna vara med?

Eurokrisen är en förtroendekris. Risken finns att eurosamarbetet bryts upp och den gemensamma valutan kollapsar. Eller så lyckas ansträngningarna att rädda valutan, men till priset av ett förändrat Europa. Tyska tidningar har de senaste veckorna skrivit mycket om hur Europa ska flätas tätare samman. På toppmötet i juni lades en första skiss fram, och nu jobbas det för högtryck med detaljerna. En politisk, finansiell och ekonomisk union ska rädda valutasamarbetet.

Men tilliten mellan Europas regeringar är allvarligt skadad. Man är oenig både om hur problemen ska lösas och vad som egentligen är orsaken till dem. Långivare vill inte betala ovärdiga främlingars skulder. Och låntagare vill inte att främlingar på djupet lägger sig i interna angelägenheter. Greker kallar tyska ledare för nazister. Tyskar kallar greker för lata fuskare. Och båda håller sig underrättade, i sina egna medier, om hur negativt de blir omnämnda.

I tysk press beskrevs den långa natten mellan 28 och 29 juni som att Angela Merkel blev utsatt för utpressning under toppmötet. Frankrike, Spanien och Italien hade gaddat ihop sig mot henne under småtimmarna och tvingat till sig eftergifter. Det stack i ögonen på tyskarna att den italienska ministerpresidenten firade efter mötet, som om han vunnit. Varför bröstade han sig så? När Merkel, fotograferad genom bilrutan samma morgon, såg så tom och trött ut.

Det kommer mig att tänka på jättestatyerna som står uppställda i skogarna i Tyskland och Frankrike. Jättarna föreställer mytiska forntidsgestalter, de tittar upp över trädtopparna och tycks stå och spänna ögonen i varandra, om än med hundratals mil emellan. Tungt beväpnade krigarhjältar ur forntiden, resta under 1800-talet, då nationalismen blomstrade i Europa. En keltisk hövding, Vercingetorix, som kämpade mot Caesar år 48 f Kr vid romarnas erövring av Gallien i dagens Frankrike. Och en retsamt nog betydligt högre tysk bild av Herman som besegrade tre romerska legioner i slaget vid Teutoburgerskogen år 9 e Kr. Jättestatyernas tid är över, men de står kvar ändå. Precis som en del av det mentala godset lever vidare. Frihetshjältar av deras sort hyllas fortfarande i nationella myter. Sammanslagningarnas och kompromissernas hjältar blir aldrig riktigt lika gloriösa. Även om alla vet att Tyskland en gång bestod av mängder av splittrade stater.

Planen för att nu rädda euron går ut på att ringa in en inre krets av länder som vill samarbeta och integreras, med den starka tyska ekonomin som kärna. Men förändringarna som krävs är enorma. De innebär i praktiken slutet på den nationella suveräniteten, eftersom en europeisk finansminister är tänkt att kontrollera och i nödfall kunna ingripa i medlemsländernas budgetar. Exempelvis genom att neka stater att ta nya lån om de redan är allt för skuldsatta.

Men vilka länder är beredda att dela med sig av sin suveränitet till en europeisk finansminister? I den franska valrörelsen i våras hördes högljudda appeller om La France. I Tyskland har nationalismen länge varit en hjärtefråga. Tabubelagd efter andra världskriget. Men efter murens fall 1989 åter tillåten, ja sedd som nödvändig, för att sammanslagningen av Öst- och Västtyskland skulle lyckas. I det nygamla rikets återuppståndna huvudstad, Berlin, har den nya tyskstoltheten firat triumfer längs Unter den Linden, inte minst under stora fotbollsfester invid Brandenburger Tor. Men även vid anrika kulturinstitutioner längs den berömda allén. Ett nytt Deutches Historisches Museum öppnades där för sex år sedan. Och frågan vad man skulle med det till behövde inte ställas. Självklart handlade det om sammangjutning, att göra det tillåtet igen att vara tysk och stolt tillsammans. Minnas inte bara ett plågsamt 1900-tal, utan i betydligt färggladare salar uppmärksamma Goethe, Gutenberg och Beethoven. Återupprättandet av den anrika museiön, Musuemsinsel, är ett annat prestigeprojekt i Berlin. En symbol för Tysklands anor som andlig och kosmopolitisk kulturnation. Enbart pärlan Neues museum från 1850, som stått kvar som bombad ruin ända sedan kriget, har kostar miljarder att rusta upp.

I München har folkdräkten blivit mode. Lederhosen och dirndl fyller skyltfönstren i vissa modeboutiquer. I den tyska bokhandeln ligger överst på tio-i-topp-listan för fackböcker en bok om att tyskarna inte behöver euron. Tyskland kan genast sluta betala för att avhjälpa krisen och lämna eurosamarbetet, hävdar författaren Thilo Sarrazin. En annan storsäljare i bokhandeln är ”Die deutche Seele”, Den tyska själen, författad av en nutida namne till Richard Wagner. Tänk om någon i dagens Sverige skrev en spirituell storsäljare om den svenska själen. Resonerade om svenska rädslor och andra svenska känslor, och svenskars förhållande till typiskt svenska företeelser som svenska åar, svenska träd och svensk hemtrevnad.

Europa glider i sär, Storbritannien kopplas bort. Men frågan är vilka som egentligen blir kvar i den tänkta kärnan. Vill människorna i Europa verkligen närma sig varandra? Misstänksamma skuggor av gamla spöken som Herman och Vercingetorix kastas över förhandlingsbordet. Även om förnuftet säger att EU är ett gemensamt projekt som kräver gemensamma lösningar.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.