Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Gud bevare Europa

Historien är inte slut och nationalismen inte död. EU hotas i dag av ett sönderfall med nationalismens dagordning: gemenskap ersätter samhälle, knätofsen Shakespeare.

I min ungdom var nationalismen död. Den ansågs omodern och primitiv, en romantisk avfallsprodukt ur en förgången tid. I mild form var den tillåten när danskarna skulle spöas i fotboll. Men detta – att vara svensk – var ett tillfälligheternas spratt eller slump, följaktligen något som bara fick den inskränktes bröst att svälla. Att vara svensk medborgare däremot var något ansvars- och ibland till och med ärofullt.

Som barn av min tid sörjer jag fort­farande frånvaron av denna distinktion i dagens svenska debatt.

Också världen såg vi på samma sätt. Aningslöst gjorde vi alla sovjetiska politiker, konstnärer eller idrottsmän till ryssar på samma sätt som serber, kroater eller makedoner blev till jugoslaver vare sig de ville eller ej. Det skulle visa sig att de inte ville. Under kalla kriget stod Väst mot Öst; med dessa kiplingskt ödesmättade begrepp verkade den politiska geografin ha tagit överhanden över dem som faktiskt befolkade den. Men först och främst var kalla kriget en ideologiernas kamp: Demokrati stod mot realsocialism (kommunism), Adam Smith och marknad mot Karl Marx och planhushållning.

Det etniska? Nationella? Ett vissnat ogräs att rycka upp med rötterna.

Egentligen egendomligt med tanke på att Adolf Hitler alldeles nyss slagit ihjäl judar av ingen annan anledning än att de var judar, ryssar därför att de var ryssar eller polacker därför att de var polacker, bara några enstaka av dem på grund av deras idéer om hur samhället borde utformas. Och ännu mer egendomligt eftersom det kalla krigets Väst och Öst, i strikt geografisk mening, ­givits form av just den gigantiska etniska rensning som gått fram över Europa, direkt sprungen ur föreställningen om nationer och folk.

Miljoner och åter miljoner männi­skor flyttades runt i krigets slutskede för att aldrig återkomma till de platser där man varit hemma i hundratals år. Flyktens eller fördrivningens huvudriktning var från öst till väst: framför allt förlorarna, tyskar och italienare, tvingades i väg, ibland så brådstörtat att middagsmaten blev kvar på spisen. Nationalismen ritade om kartan. Polen gled omkring i Europa som en klick smör i en het panna, Tyskland amputerades. Och det nationella var entydigt överordnat det ideologiskt-politiska: Som italienare i Dalmatien eller Istrien var det säkrast att ge sig i väg tillsammans med sina belastade landsmän, också om man aldrig varit fascist.

Men dessa orgier och tragedier i nationalism, om också inte uttalat i dess namn, glömde Europa bort. Nu var redan en annan tid. I den hade jag tur att som korrespondent hamna i Wien av alla städer. Där var det omöjligt att inte konfronteras med nationalismen som fenomen och historia. Habsburg fanns visserligen inte längre, men rikets sista hundra år hade som ingen annanstans präglats av erfarenheter med olika slags nationalismer. De flesta var chauvinistiska och aggressiva. Bara få patriotiska, det vill säga rörelser som klarar sig utan en fiende.

På den tiden kunde man i Wien träffa på personer, ett mellanting mellan privatlärda och kufar, som fortfarande var djupt engagerade i nationalismens problem. Sannerligen inte tidstypiska, men som framhärdade i samtidens marginaler. Det ointresse som sam­tiden visade för de nationella frågorna betraktade de som en stor villfarelse. Dock väckte det hos dem mer med­lidande än indignation. Tryggt vilade de i sin övertygelse att världen skulle bli tvungen att tänka om. Ingen lyssnade på dem. Men de skulle få rätt.

Nationalismen skulle komma tillbaka i Europa när ett av kalla krigets stora ideologiska system kollapsade. Östeuropéerna var plötsligt fria och efter­strävade ett ”normalt liv” – och med det menades livet i Väst. Men alla klarade inte övergången till friheten.

I stället föll de tillbaka på chauvinistiska, halvt mytiska strategier som mer hade med det förgångna än med framtiden att göra. På Balkan var det ett recept för krig. Och krigen fördes i nationens, inte demokratins eller modernismens namn.

Nu är de över. Men till priset av att nationalisterna överallt har segrat: alla har fått sina små, etniskt ”rena” national­stater; undantaget är Bosnien, en kliniskt död stat, hållen vid liv medelst dropp på den europeiska politikens långvård.

Och Väst – kalla krigets andra stora ideologiska system – har fått ge upp illusionen att man i kraft av sina överlägsna idéer skulle ha segrat för gott och historien kommit till sitt slut. I stället går – marscherar – historien vidare: med hjälp av globaliseringen och en långvarig ekonomisk kris har den väckt också den västeuropeiska nationalism som likt ett virus slumrar även i våra samhällen. Ty vad vi kallar höger- eller vänsterpopulism, separatister eller missnöjespartier från Front National bort till SD, har alla en gemensam kärna av just nationalism, så stark att EU nu mer kännetecknas av hotande sönderfall än av växande integration.

Och ett sönderfall med nationalismens dagordning: där gemenskap ersätter samhälle, knätofsen Shake­speare, skuld ansvar, en identitet flera – alltsammans garnerat med honnörsord som gräns, rötter och hembygd.

Gud bevare fosterlandet? Gud bevare Europa.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.