Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Integrationen blir svårare om vi ser kulturella skillnader som rasism

Pistkultur.
Pistkultur. Foto: BEATRICE LUNDBORG

KOLUMNEN. Hanne Kjöller är journalist, författare och tidigare ledarskribent i Dagens Nyheter.

 

Förintelsen är den logiska följden av rasbiologiskt tänkande. Men hur är det med ”kulturell rasism”? Finns den ens – och vad betyder den i så fall?

Mitt första besök i Japan var omtumlande. Och just så exotiskt som resor till Europa, USA och Thailand för länge sedan slutade vara.

En av de saker som slog mig var artigheten. Jag besökte en skidort och insåg att det faktiskt inte behövs några fållor för att organisera en kö. Medan det fina dagar i Chamonix krävs vassa armbågar för att ta sig fram till liften räcker det i Japan med att lägga skidorna på rad och sedan gå och ta sig en kopp kaffe. Alla jag såg, även tillresta västerlänningar, betedde sig i detta avseende ”japanskt”.

Fast det tyckte inte Bill, min lågmälde guide från Alaska, som arbetat i landet under nästan två decennier. Han ondgjorde sig över de många australiensarna, som han menade drack för mycket, skrålade och trängde sig. Betyder det att Bill är rasist?

Även jag noterade att skidåkarna från Australien (och även från Sverige) hördes mer än japanerna. Och jag funderade över hur den inhemska befolkningen ser på oss västerlänningar. Kanske som jag ser på skräniga turistande ryssar. Betyder det att jag är rasist?

För några år sedan skrev jag en artikel om rasismbegreppet. Jag oroade mig över att ordet skulle vattnas ur om det användes för att beskriva alla invandringskritiska åsikter. Jag ställde frågan vilka ord som finns kvar att ta till om vi en dag får ett riksdagsparti som vill göra rätten till svenskt medborgarskap till en fråga om ”ras”.

Jag fick på nöten. Mina kritiker menade, med visst stöd av Nationalencyklopedin, att rasism är bredare än så. Åsikter, fastslår NE, kan med viss rätt benämnas rasistiska ”när det rör sig om allmän motvilja mot medlemmar av grupper som definieras genom fysiska, kulturella eller beteendemässiga karaktäristika, utan hänsyn till enskilda gruppmedlemmars individuella särdrag”.

Men här blir jag förvirrad. Skrivningen om ”motvilja” rör till det. Betyder den att en positiv åsikt om artiga japaner inte är rasistisk medan en negativ uppfattning om högoktaniga, skrikiga australiensare är det?

Och hur ska jag tolka bisatsen: ”utan hänsyn till enskilda gruppmedlemmars individuella särdrag”? Klarar jag mig undan rasiststämpeln om jag till en formulering om stökiga och fulla ryssar lägger till en mening om att det förstås också finns ryssar som är tystlåtna och sobra?

De individuella skillnaderna är alltid större än de kollektiva likheterna. Men ett påstående om att japaner är artiga är ju inte detsamma som att säga att det inte existerar några oartiga japaner. Åsikten utgår inte heller från någon objektiv sanning, utan säger lika mycket om den kultur jag kommer ifrån som den jag rest till. Det finns säkert platser i världen där japaner skulle ses som buffliga. Främlingskap definieras inte av vilka vi är – utan av var vi släppts ned. Alla är vi främlingar i huvuddelen av världen.

Kim Thúy kom som vietnamesisk båtflykting till Kanada 1978. I sin bok ”Ru” berättar hon om ett återbesök i det gamla hemlandet. Trots vietnamesiskan lyckas hon inte riktigt kommunicera med kyparen på en restaurang i Hanoi: ”Först trodde jag att han hade svårt att förstå min sydvietnamesiska dialekt. Men när måltiden var över sa han utan omsvep att jag var för tjock för att vara vietnames.”

Kim Thúy väger 45 kilo. Men det var inte vikten kyparen syftade på. ”Den amerikanska drömmen hade gett mig självsäker röst, bestämda rörelser, tydliga önskemål, snabba steg och myndig blick.” Kim Thúy hade blivit mer nordamerikan än hon själv noterat.

Vi ser blott det ”somaliska” och hur det försvårar integrationen.

Ingen torde till fullo kunna värja sig mot den kulturella impregneringen som följer av att slå ned sina bopålar på en ny plats. Vi må fortfarande känna oss främmande i förhållande till våra nya grannar, men vi är heller inte lika hemma med de gamla. Det gäller norrbottningar i Stockholm såväl som utlandssvenskar. Och det gäller somaliska män i Sverige som drar en barnvagn, nostalgiskt längtar efter det gamla hemlandet utan att inse att de blivit alltför ”svenska” för att passa in igen. Vi infödda ser heller inte förändringen. Vi ser blott det ”somaliska” och hur det försvårar integrationen.

Att avfärda åsikter om kulturella särdrag, vare sig det handlar om manligt barnvagnsdragande eller en positiv syn på barnaga, som ett utslag av rasism är både fel och dumt. Fel för att alla som reser, alla som möter olika människor och kulturer, vet att normer varierar. Och dumt för att erkännande av dessa kulturella särdrags existens skulle underlätta integrationen. Att inte berätta för människor som kommer till Sverige vilka formella och informella regler som råder här – är att göra det svårt för såväl invandrare som infödda.

Rasism, i betydelsen att vissa grupper är genetiskt underlägsna, brottsbenägna eller korkade, är däremot en väg som leder rakt mot avgrunden. Förintelsen är dess logiska slutdestination. Att konstatera att japaner är artiga, australiensare skräniga och att vi i Sverige står i kö är något helt annat.

Hanne Kjöller är journalist, författare och tidigare ledarskribent i Dagens Nyheter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.