Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Här men inte där

Kolumnen: Lena Andersson om det kulturrelativistiska tankeskiftet.

I det offentliga samtalet finns en del förbryllande företeelser. En sådan är att väns­tern betraktar viss religionskritik som rasistisk. En annan, med samma rot, är Feministiskt initiativs synbarliga ointresse för effekterna av genusproblematiken i mainstream-islam, med dess extrema särartssyn på könen. Vem hade trott att det progressiva tänkandet skulle hamna i denna intellektets återvändsgränd.

I senaste numret av Axess (2/2010) beskriver forskaren Pernilla Ouis hur det kunde bli så här. Ouis kallar den franska filosofen Michel Foucaults stödjande av revolutionen i Iran 1979 för ”den mest djupgående och fundamentala ideologiska paradox jag stött på”. Hon skriver: ”Foucault är Gud i den svenska universitetsvärlden, inte profet, utan Gud fader själv. Inom socialvetenskaperna är det han som banat vägen för […] hur makten förtrycker de avvikande med sina normalitetsnormer och uteslutningsmekanismer. Foucault är far till det postmoderna tänkandet och diskursanalysen. Varje student som aspirerar på högre studier måste begripa hans storhet och förhålla sig till hans tankar. Att kritisera dem är en omöjlighet i den akademiska världen. Ändå stödde han den islamiska revolutionen och Khomeini, som praktiserade exakt det han kritiserade så briljant: det våldsamma utövandet av makt mot dem som skiljer sig från normen.”

Att ständigt söka upp och påvisa negligerade förtrycksstrukturer är en ypperlig drift, och postmodernismen har inneburit en nödvändig systemkritik. Men det finns för den skull ingen anledning vare sig nu, eller under kommunismens dagar, att i självkritisk nit hamna i försvar av system där man själv antingen skulle bli avrättad eller förbjudas att utöva sin verksamhet.

För att förstå varför Foucault stödde en revolution som ströp samtliga värden han höll för riktiga i det egna samhället tvingas man till antagandet att det handlade om något annat än Iran och iranierna; nämligen om en strid mot upplysningens värdeliberala tankehegemoni i den egna kultursfären. Och striden vanns. Successivt började individbaserade och universalistiska synsätt ersättas med gruppbaserade och kulturrelativism. Klass byttes mot etnicitet som analysverktyg. Men önskan om att upphöja andra kulturer och bli medveten om sin västliga självbelåtenhet formade sig samtidigt till en ängslig distansering, ett främmandegörande och ett förnekande av likvärdiga behov.

Foucaults synsätt har i motsats till vad många av dess anhängare anser sipprat ut i det kollektiva medvetandet och förändrat det. I Niklas Orrenius reportagesamling ”Här är allt så perfekt” (Modernista) finns i ett reportage om idrott och politik en liten berättelse om hur Roland Andersson, landslagsspelare i fotboll, inför VM i militärdiktaturens Argentina 1978 var tveksam till att åka, eftersom turneringen med Anderssons ord riskerade att bli ”en propagandaseger för fascismen”. Han var fast besluten att använda erfarenheten i demokratins tjänst, besöka regimkritiska demonstrationer, bli ett vittne för att kunna berätta när han kom hem.

Just Roland Andersson illustrerar exakt hur det politiska tänkandet generellt har svängt från upplysningsideal och värdeliberalism till kulturrelativism. Tjugoåtta år efter Argentina-VM är Andersson biträdande förbundskapten när det vankas match mot Saudiarabien; en religiös diktatur där särskilt kvinnorna är totalt ofria och nedvärderade. Och på fotboll får de inte gå.

Liksom 1978 har Roland Andersson i sina kommentarer känsla för de senaste årens huvudstämningar inifrån universiteten, kulturjournalistiken och den politiska frontlinjen: ”Svenskar kan inte bara komma hit och sätta en svensk stämpel och säga att det är vi som har rätt och dom som har fel. Så enkel är inte världen.” ”Vi respekterar de regler och de levnadssätt de har [där].” När han senare pressas blir han mer uppgiven än postkolonialt aktivistisk: ”Nu är vi här för att spela en landskamp och får acceptera att det är som det är.”

Det har flutit många seminarier om ”Den Andre” under broarna sedan Roland Andersson åkte för att vittna om fascismens Argentina med syfte att kullkasta den. ”Självklart är det här inte ett sätt som vi vill att kvinnorna i Sverige ska behandlas på”, sammanfattar Roland Andersson och vet inte hur väl han sammanfattar Foucaults cyniska paradox och paradigmskifte.

Kanske skulle socialdemokratins ideologiska stampande kunna upphöra om den kom till full klarhet om dessa två motstridiga tankevärldar och åter valde den universalistiska upplysningens, där man inte av kulturell ”hänsyn” missunnar and­ra de frihetliga och jämlika värden man själv sätter högst. Om socialdemokratin inte haft en värdeliberal (vilket inte är detsamma som ekonomiskt liberal) kompass under 1900-talet hade arbetarklassen suttit kvar i Lubbe Nordströms Lort-Sverige, stärkta av avhandlingar om hur kränkande det vore för proletärkulturen att påtvingas dusch, utbildning och barnbegränsning.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.