Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

En ny plats för globaliseringens förlorare

KOLUMNEN. Harold James är professor i historia och internationella relationer vid Princetonuniversitetet.

Detta är inte första gången i historien som teknikutveckling och globalisering slagit ut jobb och fått många att känna sig undanskuffade. Utvägen som människor valt har ofta varit att flytta till större städer eller andra länder.

År 2016 blir ihågkommet som en period av revolt mot vad USA:s nye president kallar ”globalism”. Populisterna har vänt mynningen mot ”experter” och ”eliter”, som nu frågar sig om de kunnat hantera globaliseringens och den tekniska utvecklingens krafter på något annat sätt.

Allt fler anser att de som drivits ut från arbetsmarknaden av dessa krafter bör kompenseras, kanske rentav med en basinkomst utan krav på motprestation. En riskabel strategi. Den som får betalt för att uträtta något meningslöst, eller ingenting alls, blir ännu mer alienerad. Regioner som subventioneras enbart för att de förlorar på alla områden kräver mer självständighet och protesterar när allt blir vid det gamla.

Enkla transfereringar räcker alltså inte. Människan är uppfinningsrik och anpassar sig men bara under vissa omständigheter, så vi måste leta vidare efter lösningar där alla deltar kreativt och meningsfullt i ekonomin. Låt oss se efter hur det gick för ”förlorarna” under tidigare perioder av snabb teknoglobalisering.

Den industriella revolutionen ledde till massarbetslöshet och otrygghet. Det är dock inte givet att regeringarna kunde ha kompenserat vävare i Schlesien eller hantverkare på Irlands landsbygd. Deras produkter var sämre och dyrare än de som tillverkades i de nya fabrikerna.

Många arbetslösa utvandrade till ställen där de kunde arbeta med något nytt och få det bättre. USA:s tradition av företagsamhet är ett vittnesbörd om initiativrika invandrare.

För att se migrationens fördelar behöver vi inte blicka längre än till Kallstadt i sydvästra Tyskland, en ort befolkad av småbönder där Friedrich (Fred) Trump, Donald Trumps farfar, föddes den 14 mars 1869. Han flyttade till USA 1885 (hans hustru var också från Kallstadt). Fadern till grundaren av livsmedelsjätten Heinz, Henry John Heinz, var också född i Kallstadt, 1811, och utvandrade till Pennsylvania på 1840-talet för att undkomma en jordbrukskris.

Men bara 100 år senare stod utvandring inte längre till buds för dem vilkas ekonomiska verksamhet plötsligt blev föråldrad, främst därför att de flesta länder hade höjt barriärerna mot invandring. Under 1900-talets första hälft var de mest utsatta livsmedelsproducenterna småbönder som inte kunde konkurrera med den allt större produktionen i andra världsdelar.

Så var det särskilt för Europas bönder som svarade på sin plötsliga fattigdom och medellöshet med samma populistiska politik som var så framträdande 2016. De bildade och röstade på radikala politiska rörelser som blandade ekonomisk och social utopism med alltmer militant nationalism. Dessa kamprörelser mot globaliseringen bidrog till att tidens internationella ordning bröts ned.

Efter andra världskriget fann industriländerna en ny lösning på problemet med bönderna som dragit till städerna: de subventionerade jordbruket, höll priserna uppe och skyddade sektorn från världshandeln.

I USA hade man redan 1933 konkretiserat denna politik i lagstiftningen. I Europa höll man priserna uppe och bedrev en supranationell protektionism, som utgjorde den politiska grunden för integrationen i Europeiska gemenskapen, i sin tur grunden för EU.

Än i dag går huvuddelen av EU:s budget till den gemensamma jordbrukspolitiken, ett system för subventioner och andra åtgärder som håller sektorn vid makt.

Jordbruksprotektionismen fungerade bra av två skäl. För det första var USA:s och Europas jordbruksprodukter i denna nya regim inte värdelösa, så som handvävt, tekniskt underlägset tyg blev under den industriella revolutionen. Livsmedelsproducenterna försörjde alltjämt de rika ländernas invånare, om än till högre kostnader än som var ekonomiskt motiverat. För det andra kunde man byta yrke. Många lämnade landsbygden och tog attraktiva, bättre betalda arbeten i städernas tillverknings- och tjänstesektorer.

I dag utsträcks globaliseringshotet till just dessa ”nya” arbetstillfällen. Europa och USA har länge stöttat ”förlorarna” i tillverkning och tjänster med diverse småskaliga program som inte når många i arbetskraften. USA:s program för handelsanpassning, som utökades under 2009, och EU:s fond för anpassning till globaliseringen är små, invecklade och dyra åtgärder för att kompensera arbetskraft som har blivit sysslolös.

Vår tids beslutsfattare står inför samma dilemman som 1800-talets. Det är slöseri med resurser att hålla vid liv yrken som skapar oönskade eller föråldrade varor. Tidigare generationer hade utvandring som en säkerhetsventil, och särskilt i Öst- och Sydeuropa tar många samma utväg ur dåliga ekonomiska förhållanden.

Invandringen till dynamiska storstäder är alltjämt en möjlighet. Men sådan rörlighet kräver färdigheter och initiativ. I dag måste alla anpassa sig och vara flexibla och inte sjunka ned i bitterhet och misär.

Den viktigaste formen av rörlighet är inte fysisk utan social eller psykologisk. Tyvärr har USA och flertalet andra industriländer med sina förslöande och stelbenta utbildningssystem underlåtit att förbereda sina invånare för denna realitet.

Översättning: Margareta Eklöf

Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.