Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Ond spiral av girighet och rädsla pressar tillbaka globaliseringen

KOLUMNEN. Harold James är professor i historia och internationella relationer vid Princetonuniversitetet.

Det finns tecken på att vi lever i en tid när globalisering vänds i sin motsats. Perioder av ekonomiska excesser som följs av krascher föder rädsla och en jakt på syndabockar.

Den amerikanske presidenten Donald Trumps och hans rådgivares häftiga utfall mot handel och immigration har fått somliga att undra om vår innevarande globaliseringsepok är i fara. Men även om den är det, så är en mer relevant fråga huruvida dess upphörande kommer att åtföljas av våldsamheter.

Börsmarknaderna har blivit allt mer skakiga, vilket beror på minnena av tidigare tillfällen när den internationella ekonomiska integrationen lade in backen. Nya handelskrig eller militära konflikter skulle kunna tänkas riva upp de komplexa kommersiella relationer som har lett till välstånd sedan andra världskriget.

Under tidigare perioder av avglobalisering var det katastrofala händelser såsom första världskriget och 1929 års börskrasch som bröt upp de strömmar av handel, kapital och människor som tidigare hade knutit samman länderna. Ett resultat av de kriserna var att nationalitet och medborgarskap blev de viktigaste komponenterna i det politiska och sociala livet.

Samma mönster med tillbakagång och upplösning hittar man tidigare i historien: slutet på romarriket och upplösningen av den kinesiska Östra Handynastin, för att bara nämna två. Vissa historiker anser till och med att de amerikanska och franska revolutionerna var avglobaliserande händelser. De amerikanska revolutionärerna gick till storms mot utländskt styre och handel, och de franska revolutionärerna rev upp Bourbondynastins europeiska allianser. I båda fallen fastställde revolutionärerna nya medborgarskapsregler.

Det kan tyckas att dagens politiska läge är predestinerat för avglobalisering. Historiskt sett har den tendensen utlösts när ett samhälles emotionella balans ändras. Social turbulens för ofta fram nya ledare vars hållning till ledarskap bäddar för förhastade, kortsynta, inkonsekventa och på andra sätt dåliga beslut. När undermåligt beslutsfattande i ett land påverkar andra länder negativt, kan det utlösa en ond cirkel av motåtgärder och upptrappning.

Under det senaste århundradet har i synnerhet tre besläktade känslor underblåst motstånd mot globalisering: rädsla, misstänksamhet och normupplösning. I allmänhet avspeglar utbredd rädsla för ekonomiska förluster, eller för hot som andra länder skulle kunna utgöra, ett samhälles djupare liggande oro inför en ständigt föränderlig värld.

På 1980-talet skapade finansanalytikern James Montier ett ”rädslo- och girighetsindex”, där marknadens känslostämningar helt och hållet drivs av samspelet mellan girighet och rädsla för förlust. Det som Montier insett var att potentialen för rädsla ökar parallellt med den girighetsnivå som kommer till uttryck. Rädslan är således girighetens historiskt utmätta lön, precis som döden i den kristna teologin är syndens lön.

Man bör komma ihåg att 1900-talets stora militära konflikter föregicks av finanskriser, som i sin tur föregicks av tider av stort övermått.

Den andra känslan som driver på avglobaliseringen, misstänksamhet, kan skapa en fälla. Som i den kända Elvis Presley-sången Suspicious minds: Jag vill inte va tillsammans / med nån så misstänksam / Man kan inte bygga drömmar / med nån så misstänksam.

Under räkenskapens tid efter en finanskris är det ofta de som klarade sig bäst som också anses vara de skyldiga. I somliga fall riktar allmänheten sin vrede mot ett annat land; i andra fall är det etniska minoriteter eller samhällsgrupper såsom finanseliterna som blir måltavlan. Under 1900-talets första hälft var judarna den grupp som oftast fick bära skulden, medan kinesiska handelsmän utpekades i Filippinerna, Malaysia och Indonesien under 1997 års finanskris i Asien.

Rädsla och misstänksamhet frodas när globaliseringsprocesserna undergräver människors kärnvärden, levnadssätt och faktorer som ger deras tillvaro mening (till exempel traditionella yrken).

Historien visar att det krävs en enorm prestation i form av social fantasi för att angripa avglobaliseringens känslomässiga rötter. Den uppgift som ligger framför oss är inget mindre än att återupprätta en universell känsla av mänsklig värdighet och mening.

De finansiella flödena är i dag mindre än före finanskrisen 2008; och sedan 2014 har den internationella handeln för första gången efter andra världskriget vuxit långsammare än produktionen. Trots satsningar som Kinas ”den nya Sidenvägen”, som syftar till att förena Eurasien med infrastruktur och investeringar, kan det tänkas att världen har nått ett läge där handel och globalisering vänder nedåt.

Dock finns det ett viktigt område inom de internationella förbindelserna som inte visar några tecken på avmattning: utbytet av information. De globala dataströmmarna kommer att fortsätta att öka, och de utgör en växande andel av det ekonomiska värdet.

Men kan den digitala globaliseringen också öppna för nya sätt att ge tillvaron mening? Experimentella konstnärer och experter på sociala medier skulle nog påstå att det går. Men om de nya förbindelsemöjligheterna har den paradoxala verkan att de får många att känna sig mer isolerade och vilse, så kommer dessa människor alltid att välja det de uppfattar som gamla sanningar framför globalisering.

Översättning: Mats Dannewitz Linder

Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.