Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Trumps revolutionära dilemma

KOLUMNEN. Harold James är professor i historia och internationella relationer vid Princetonuniversitetet.

USA har fått en president som går till storms mot själva staten. Men som alla revolutionärer hamnar han i kläm mellan oförenliga mål. Det går inte att på en gång välta staten och tillfredsställa sympatisörerna.

Hundraårsminnet av ryska revolutionen detta år sammanfaller med Trumprevolutionen i USA, som i sin tur följde på Brexitrevolutionen i Storbritannien. Liksom bolsjevikerna 1917 anser sig de politiska rörelserna bakom Trump och Brexit vara förtruppen i ett internationellt uppror – eller det som den förre Ukip-ledaren Nigel Farage kallar en ”stor global revolution”.

Men dagens rebeller bör beakta det vi kan lära oss av historien. Ryska revolutionen krävde en enorm tribut i mänskligt liv och välfärd. Ändå var Lenin en politisk pionjär som förstod att revolutionära rörelser riktar sig mot en impopulär men när allt kommer omkring nödvändig administrativ stat eller byråkrati.

De nya revolutionära rörelserna gör, såsom bolsjevismen, uppror mot vad de anser vara en förtryckande och begränsande internationell ordning. För Lenin innefattade denna ordning de västmakter som hade dragit in Ryssland i första världskriget mot Tyskland – och i strid mot dess egna intressen. För Trump förkroppsligas den av den vaga termen ”globalism”: ”Vi har blivit utnyttjade av så gott som varenda nation i världen. Det kommer inte att hända mer.”

Och ändå är dessa rörelsers närmaste fiender vanligen inhemska snarare än utländska. I ett nyligen hållet tal inför Conservative Political Action Conference tillkännagav Stephen Bannon, Trumps chefsstrateg, en revolution för amerikanskt självbestämmande, definierad av ekonomisk nationalism och ”nedmontering av den administrativa staten”.

Precis som med alla revolutionära program handlar Trumps och Bannons synsätt i grund och botten om att ställa staten och dess makt i ett nytt perspektiv. Ändå är det inte enkelt att passa in dagens revolutionära ledare i de konventionella kategorierna vänster och höger, eftersom de hämningslöst anammar principer och förslag från båda läger. New York Times citerade en Trump ”närstående” källa som hävdar att presidenten själv undrar om Bannon är ”alt-höger eller alt-vänster”.

Oavsett hur man kategoriserar Trumps inrikesagenda är den uppenbarligen en reaktion på en värld där en princip om öppenhet – för utländska varor, kapital och människor – samexisterar med ett komplext system för att reglera dessa flöden. De utländska varorna lyder under nationella standarder för säkerhet och produktinformation; kapitalflödena hanteras med kontroll över bankernas låneverksamhet; och migrationen begränsas av en uppsättning kontroller och villkor.

Trumpismen lovar att göra livet enklare, mindre reglerat, och fritt från diktat från en administrativ klass genom att undanröja internationellt krångel.

När revolutionärerna väl har fått makten dröjer det inte länge förrän de blir övertygade om att en konservativ ”djup stat”, inriktad på att lägga hinder i vägen för ”folkets vilja”, underminerar dem. Sålunda har Storbritanniens utrikesdepartement beskyllts för att vara alltför välvilligt inställt till EU:s teknokrater: och USA:s underrättelsetjänster anklagas för att läcka information till en presskår som har blivit ”folkets fiende”.

Men om revolutionärerna driver sitt krig mot staten alltför långt kommer de att ställas inför ett annat problem, eftersom medlemmarna av det gamla etablissemanget är de enda som är tillräckligt insatta i de specifika statliga åtagandena för att få någonting gjort. Sist och slutligen måste revolutionärerna göra en avvägning mellan att förråda sina sympatisörers radikala önskemål och att trappa upp sin konflikt med staten tills inga andra policymål kan nås.

Samma dynamik kännetecknade ryska revolutionen. Tjänstemännen inom civilförvaltningen – tjinovnikerna – var den utpekade fienden, och oron för att byråkratin skulle hindra revolutionen från att genomföras fullt ut eldade på radikaliseringen och förstärkte idén att staten i sin helhet måste bytas ut mot ett revolutionärt parti.

Men samma gamla problem uppträdde. Redan det tidiga 1900-talets ryska samhälle var mycket komplext. Alla slags administrativa färdigheter – vare sig det gällde att hantera järnvägsnät eller att betala och utrusta militären – behövdes för att det normala dagliga livet skulle kunna fortgå.

Det vi lär av detta är att revolutionärerna ställs inför ett omöjligt dilemma. Om revolutionen fortsätter i snabb takt, kommer den att sönderfalla i inkompetens, desillusionering, ursinniga häxjakter och en återkommande våldscykel. Men om den avbryts, kommer dess ledare att demaskeras som pratmakare.

Den första revolutionen 1917 avsatte tsar Nikolaus och skapade en provisorisk regering som, ledd av socialistledaren Aleksander Kerenskij, visade sig bli bara ett kort övergångsskede. Lenin beskrev Kerenskij som den balalajka den gamla ordningen spelade på för att fortsätta att bedra arbetarna och bönderna.

När dagens revolutionärer fortsätter att utöva makt, kan vi vänta oss att få höra mycket mer prat om den administrativa statens förräderi. Men staten är nu mycket mer omfattande och kompetent än vad den var för hundra år sedan – och kostnaderna för radikalisering skulle likaså bli mycket högre.

Översättning: Mats Linder

Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.