Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Heligheten är problemet

Det är viss skillnad på att skapa fiktion och att ha ihjäl människor. Vad som grumlar detta självklara är idéer om det heliga.

I efterhand är det enkelt. Ståndpunkter som en gång tedde sig rimliga framstår inte längre som livsdugliga. När Salman Rushdie nu ger ut sina memoarer skruvar väl någon lite på sig men bortträngningen är starkare än minnet. Man glömmer att man tyckte det var onödigt och etnocentriskt att reta människor långt borta, förtryckta av väst och med andra värdesystem som borde respekteras; att man sa att försoning och förståelse är viktigare än att leta fram gömda verser ur Koranen för att göra sig lustig på andras bekostnad.

Varje rättrogen muslim i hela världen var anmodad av mullorna i Iran att döda författaren Salman Rushdie för att han i text smädat islam. Man bör nog ha denna abnormt groteska händelse i åtanke när man funderar över motiven till aktuell islamkritik, satir och fiktion.

I dag verkar det inte svårt att avgöra rätt och fel i Rushdiefrågan. Men när nya strider uppstår längs samma linjer är vi inte hjälpta av erfarenheten. I samtiden finns andra hänsyn att ta. Framför allt risken att hamna i fel sällskap, det som mest av allt styr det offentliga samtalet. Så man hittar sådant man tycker skiljer de nya fallen från Rushdiefallet för att på nytt kunna gå de kränkta till mötes och lägga kritiken på fiktionsskaparna. ”Satansverserna” är stor litteratur, säger man, och därför legitim medan streckteckningarna, filmerna och karikatyrerna är för dåligt gjorda för att ha giltighet.

Dåligt och bra i konsterna är nu inte fullt så enkelt men det är också bara ett svepskäl för att undkomma de svårare diskussionsämnena: att föreställningar om helighet kraftigt hämmar människors tillgång till sitt intellekt. Att behovet av sekularisering och liberalisering av islamisk teologi är skriande, liksom att de muslimer som aktivt verkar för sekularisering och liberalisering är marginaliserade, ibland hotade till livet.

Den hädiska fiktionens innehåll, sanningshalt och relevans uppfattas också som ointressanta frågor att diskutera, kanske på grund av vördnad inför vördnaden. Helighet uppmanar ju var och en till tystnad och underkastelse. De fiktiva alstren om profeten M fyller en samhällskritisk uppgift redan genom att utmana tanken att somligt ska vara undandraget prövning och belysning.

Att tillgripa rasism-invektivet i stället för att diskutera fiktionens relevans och innehåll är en sekulär variant på helighetsargumentet, allt för att få fly till de tysta platserna där man inte behöver tänka på den självrannsakande, kritiska teologikonferens som borde inledas nu, år 1433, med Irshad Manji som huvudtalare.

Bland västliga icke-muslimer generellt kan man ana ett kollektivt mentalt medberoende med dem som dyrkar profeten. De i sin tur är medberoende med honom, det vill säga skyddar honom på alla sätt från klander och ifrågasättande. Människor man diffust uppfattar som ömkliga men överspända och som på ett neurotiskt sätt blir ifrån sig när något rubbas i deras självbild eller världsuppfattning hamnar man lätt i ett känslomässigt beskydd av, ett medberoende.

Det inbegriper grumliga skuldkänslor, vilka subtilt utsöndras från den beskyddade parten. Subliminala hot om aggressivitet vid kritik får den medberoende att fortsätta beskydda även när konfrontation vore på sin plats. Konfrontation går inte i obalanserade relationer. Varje försök slutar med att beskyddaren tvingas retirera, skrämd av reaktionen och det instabila, känslan att något håller på att gå sönder. Så undviks polemik och meningsutbyten.

Det rör sig om märkliga kemiska bindningar mellan psyken, mycket svåra att bryta upp.

I medberoendet ingår också en brist på proportionalitet. Den medberoende blir hårdare mot idéerna som får konstnären att rita en bild än mot de idéer som leder fanatiker till att vilja mörda den som gjort en teckning.

Tankefiguren tycks vara att en provokatör får räkna med att mista livet om han ger sig på islam; samma som gentemot de vilda djuren. Går man in i en tigerbur får man skylla sig själv. Det kan vara värt att påpeka att våldsbejakande islamister inte är tigrar. De är födda med samma potential som andra att skilja på våld och fiktion och att använda förnuftet för att besinna sig. Det som kommer emellan tycks vara konstruktionen om helighet, att somligt inte får petas på.

Går sådana föreställningar att förändra? Vad gäller våld som svar på fiktion är heligheten nog den springande punkten. Förändring förutsätter stimuli utifrån som processas i den egna hjärnan. Kort sagt måste vi människor hjälpa varandra, över gränserna. Jag menar, när al-Qaida ibland smider om sina vapen till pennor och för resonemang som inte grundar sig i Koranen och gudstron utan i sociologi, historia och erfarenhet blir det ju riktigt intressant.

Vi kan inte tystna inför heligheten för att få sitta i försoningens värme. Vi ska samtala utan joller och paroller om allt som skaver. Fiktion är en del av samtalet. Våld är det inte; inte heller tankens tysta förståelse av våldet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.