Påven talar gärna om de papperslösa i nord. Vid sitt besök i Mexiko skulle han kunna ta upp en ännu större fråga: den om alla fattiga i syd som saknar papper på sina egna tillgångar, skriver Hernando de Soto.
Den 17 februari ska påve Franciskus fira mässa i Ciudad Juárez i Mexiko, strax söder om gränsen till USA. Han kommer säkert att ta tillfället i akt att mana till stöd för Mexikos fattiga och för dem som har utvandrat åt norr.
Det var vad han gjorde i september när han höll sin gripande predikan i Madison Square Garden i New York. Han hänvisade till de 11 miljoner papperslösa invandrarna i USA och bad lyssnarna att sträcka ut en hand till ”alla dem som inte ser ut att höra till eller är andra klassens medborgare eftersom de inte har någon rätt att vara där”.
Men att inte ha rättigheter är ett problem som varken är unikt för USA eller begränsat till invandrare som saknar tillstånd att stanna kvar i det land där de vistas. Svårigheterna för de 5 miljarder människor som saknar dokumenterad egendomsrätt är långt större och långt skadligare. Enbart i Mexiko finns det 10 miljoner stadslägenheter, 137 miljoner hektar mark och 6 miljoner företag där ägarnas rättigheter saknar skydd.
Om Franciskus enbart talar om papperslösa invandrare i sin predikan i Juárez kommer budskapet att drunkna i en debatt om USA:s säkerhet och alla länders suveräna rätt att skydda sina gränser. Utvidgar han i stället ämnet till vikten av klart dokumenterade egendomsrättigheter inom länder står han på mycket stadigare mark. De är en universell rättighet som är befäst i USA:s författning och FN-stadgan. Det är för att skaffa sig just den rättigheten som många av världens fattiga tar sig över gränserna till länder som USA.
De som lever i världens rikare delar tar egendomsrättigheter för givna. Men sanningen är att bara 2,3 miljarder av världens befolkning har dokument som skyddar och stärker deras rättigheter, bland dem ungefär en miljard som bor i Japan, Singapore och det demokratiska väst och ännu en miljard i vissa utvecklingsländer och tidigare sovjetstater.
Enbart i Mexiko finns det 10 miljoner stadslägenheter, 137 miljoner hektar mark och 6 miljoner företag där ägarnas rättigheter saknar skydd.
Dokumentation är inte bara en byråkratisk stämpel på ett papper. Den är avgörande för ekonomiskt framåtskridande och individuell tillhörighet. Anledningen till att de papperslösa vill ha ordentliga dokument är – vare sig de är medvetna om det eller ej – att innehavare av sådana papper, liksom det de äger, får ett mycket högre värde.
I USA och Europa betyder en bostad inte bara tak över huvudet. Den är också en adress där man kan nås i ärenden av olika slag och få tillförlitlig tillgång till energi, vatten, avlopp eller telefonlinje.
Med dokumentation kan man även använda tillgångar som finansiella instrument som ger innehavaren möjlighet att få kredit och kapital. Den som vill ta ett lån – oavsett om man har ett gruvbolag i Colorado eller är en grekisk skomakare i New York – måste först erbjuda dokumenterad egendom i en eller annan form som säkerhet.
Världens fattiga har icke-dokumenterade tillgångar enbart i fastigheter till ett värde av omkring 18 000 miljarder dollar. Men dessa tillgångar får aldrig sitt fulla värde om de inte är dokumenterade. De kan inte användas som säkerhet för lån. Inte heller kan man kombinera dem med andra tillgångar för att skapa värdefullare egendom.
Avsaknaden av egendomsrättigheter spelar också en viktig roll på två områden som bekymrar både påven och många amerikanska ledare: oron i Mellanöstern och Nordafrika och skyddet av miljön.
Vi ska komma ihåg att den arabiska våren började sedan en tunisisk gatuförsäljare hade satt eld på sig själv i protest mot att han hade blivit berövad sina ägodelar – han hade inte papper på att de verkligen var hans. Och mycket av den vrede som har drivit ut människor på gatorna, fört flera länder till sammanbrottets gräns och tvingat bort miljoner från deras hem bottnade i krav på tydliga rättigheter, däribland de som skyddar egendom.
Egendomsrättigheter är också avgörande för miljöskyddet. Utan klar dokumentation kan myndigheterna inte avgöra vem som har skadat naturresurser eller är skyldig att återställa lokala ekosystem. Uppdaterade register behövs också för att miljövårdsstrategierna ska anpassas till de möjligheter och hot som uppstår när industrin expanderar in i orörda territorier.
I Amazonflodens källområden, för att ta ett exempel, kan de flesta av de 1 496 lokalsamhällena inte fastställa exakta gränser – med hjälp av universella koordinater och giltiga egendomsrättigheter – för de landområden som de disponerar. Följden är att det blir svårt för enskilda invånare att skydda sina tillgångar, anpassa sig till miljöhoten eller svara på den expanderande globaliseringens möjligheter och utmaningar.
Att Franciskus tar upp dokumentationsfrågan är viktigt. Det innebär att Vatikanen inte bara frågar varför så få har så mycket utan också varför så många har så lite. Om påven breddar sin medkänsla till dem som saknar egendomsrättigheter har han en chans att göra en stor insats för en stor del av jordens befolkning.
Översättning: Margareta Eklöf Copyright: Project Syndicate