Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

I vardagsrummens Sverige

Med skenliberal retorik där kollektivet görs till individ hävdas äganderätt som grund för att stänga migranter ute.

För två veckor sedan skrev jag på denna plats om huruvida ett nationellt kollektiv verkligen har den rätt att stoppa människor vid sina landsgränser som tas för given och anses demokratisk. Varje gång kommer invändningen att jag kanske också tycker att var och en fritt ska kunna disponera mitt vardagsrum utan min tillåtelse.

Då hela min argumentation för fri migration utgår från rätten till privat ägande, vilken härrör ur människans ägande av sig själv och bland annat får till följd friheten att stänga om både sin kropp och sitt vardagsrum, är kommentaren värd att begrunda. Uppenbarligen bygger den på tanken att man äger landet man är medborgare i på samma sätt som man äger sin bostad. Gör man det?

Ingen övermakt i form av kung eller kollektiv kan enligt den självägande idétraditionen tvinga på mig några medboende, och jag får inte tvinga mig på någon annan. Intressant nog menar den rationellt grundade invandringsmotståndaren på samma sätt att ingen övermakt i form av etablissemang och hycklande multikulturalister har rätt att tvinga på den enskilde svensken några utländska medboende i hans hem Sverige. Och utlänningar har inte rätt att tvinga sig på oss; de får vackert stanna i sitt hemland på samma sätt som vi måste stanna där vi är.

Invandringsmotståndaren liksom den som förordar en ”generös” men begränsad kvot utgår som det verkar från en idé om territoriet som en egendom och nationen som en individ med ett gemensamt förnuft (i så fall en legitimt självägande enhet). I förstone låter det snarlikt idén om individrätt och privat ägande, där man rättmätigt får kasta ut folk från sina ägor om man så önskar. Likheten är dock falsk och därför blir slutsatserna motsatta.

Kollektiv har nämligen just den egenheten att de inte är individer. I samma stund som kollektivet har befogenheter minskar individens och underkastelse fordras. När kollektiv talar med en mun finns det munnar som tiger. När kollektiv beslutar för medlemmarna måste de enskildas avgöranden definitionsmässigt stå tillbaka.

Men om nu svenskarna gemensamt och via släktarv ändå kunde sägas äga de delar av Sveriges land som inte är privat ägda, har de då inte rätt att stänga människor ute med hänvisning till äganderätten?

Först måste det i så fall vara möjligt att gå ur detta kollektiv utan att tvingas in i ett annat likadant. Utöver det måste kontrakt över delägandet upprättas och delägarna kunna sälja sin andel. Redan där faller det. Om man bara får sälja till andra i släkten är det ju inte en markfråga utan en annan sorts fråga. Därtill måste, om ägandet vore det som avgjorde migrationsfrågan, ägarna av privat mark på svenskt territorium kunna ingå vilka avtal och förbindelser de vill med utlänningar utan att det lagstiftande röstkollektivet, som ju inte äger den marken, avgör dessa mellanhavanden.

Så är inte fallet. Och det är knappast ägandet av Sverige såsom mark som utgör hinder för fri migration. Det är något annat och mer metafysiskt som får de flesta att finna det självklart att människor kan hindra andra människor från att ingå frivilliga och fredliga avtal med varandra. Uppfattningen är besläktad med den som varit standard i världen fram till nyligen och ännu är det på många ställen, att röstkollektivet beslutar att hindra homosexuella från att ingå kroppsliga förbindelser, eller att manifestera dem. Allt för att bevara ordningen, kontrollera tillvaron och slippa se något konstigt i gatubilden.

Även den som vill betrakta nationer som stora familjer där man bryr sig om varandra på familjers vis och pliktmoraliskt förväntar sig saker av varandra, inser att det inte är tillrådligt att göra familjemedlemmarna livegna och klavbundna. Endast i kungafamiljen, fina släkter eller i klaner med heders­ideologi är det familjerådet genom omröstning eller överhuvudet genom enväldighet som stoppar syskon, barn, kusiner och föräldrar från att ha kärleksrelationer med vem de vill, utbyta tjänster, varor och umgänge efter egen håg eller att upplåta sin bostad till personer utanför blodsgemenskapen. Familjemetaforen må vara vämjelig men utgör inget formellt hinder mot fri rörlighet.

Hindret uppstår när kollektivet görs om till individ, ett gemensamt förnuft med en enhetlig vilja kodad till lag – och så tar rygg på individ- och äganderätten. Fastän den är motsatsen prånglar denna kollektivistiska idé retoriskt ut sig som den klassiska liberalismens, att myndiga människor har makt att avgöra sina egna förehavanden, och hävdar att ett folk har detsamma. Som nämnts upphävs dock individens myndighet av att överföras till gruppen, och övergår i sin motsats.

Analogin mellan migration och mitt vardagsrum är alltså väl funnen och lägger frågan där den hör hemma, hos vardagsrummets ägare, inte hos kollektivet. Jag har rätt att stänga om mig men lika stor är min rätt att öppna. Ingen annan än de enskilda parterna avgör.
Även gällande migrationen borde det vara svårt att hävda något annat.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.