Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Jul med smak av många kulturer

Kolumnen – Maja Hagerman.

Det svenska kulturarvet är mycket ­intressant. Var man än börjar gräva finner man ­rötter till avlägsna delar av ­världen. Jul utan mångkultur skulle bli en trist ­historia.

Julmust har en smak som framställs i essensfabriken Roberts. Precis som andra aromer och extrakt säljs den sedan vidare till bryggerier. Unge Harry ­Roberts studerade kemi i Tyskland för hundra år sedan, och det var då han fann och vidareutvecklade mustreceptet med humle, malt och en hemlig mix av ett 30-tal andra kryddor. Sonsonen förvarar receptet i familjeföretagets kassaskåp och bara tre personer i världen lär känna till de exakta ingredienserna.

Man får väl anta att julmusten, trots sin utländska bakgrund, är en del av det svenska kulturarvet. Precis som traditionen att prick klockan tre på julafton låta allt avstanna, för att några tecknade dvärgar just då gnolar på amerikanska och vinkar av tomten på tv.

I en tidigare kolumn skrev jag om Sverigedemokraternas kulturpolitik. Partiet vill förändra vår syn på kultur. De vill att alla ord om mångkultur ska tas bort och i stället ersättas med ord om svenskt kulturarv i läroplaner för skolan och i direktiv till museer, kultur­institutioner och public service. En läsare skickade då den här frågan: Är det så fel att ha förståelse för det egna kulturarvet? Att lyfta fram vår egen kultur igen i vårt nuvarande mång­kulturella samhälle? Ja, om man menar att svenskt kulturarv står i motsats till mångfald, och att svenskhet och mångkultur är oförenliga motpoler, ytterligheter på en skala, då är det fel.

Kulturarvet i Sverige är mycket intressant. Det får ofta för lite uppmärksamhet. Sanningen är att var man än sätter ner spaden i kulturhistorien så gör man häpnadsväckande fynd. Arabisk skrift kommer upp ur jorden på mynt i vikingatida silverskatter. Natur­veten­skaplig analys visar att metaller togs hit från Medelhavet för nästan fyra tusen år sedan till skickliga brons­smeders verkstäder. Runstenar berättar om långväga resor. Och på en helig ö i Mälaren, Helgö, har arkeologer påträffat en nordindisk Buddha till­sammans med en tidigkristen, koptisk skopa från Egypten och guldgubbar som hör hemma i hednisk asatro. Bara den som har bristande kunskaper kan tro att en uppdelning mellan ”svenskt kulturarv” och ”mångfald” är möjlig att göra.

Tänk om någon skulle tvinga oss att sortera julfirandet enligt samma skala, för att rensa ut mångkultur. Smaken av mjölkchoklad åkte ut direkt, eftersom tre invandrarbröder Cloetta drev ­landets första chokladkokeri i Malmö med bönor från kakaoträd i Latin­amerika. Chokladasken med det suspekta namnet Aladdin vore olämplig att ha hemma. Lussebullar med saffran och russin hamnade på fiendesidan, liksom gröt på risgryn från Asien med mandel från sydliga trakter. För att inte tala om pepparkakor som bakats med ingefära från Afrika och kryddnejlikor från Moluckerna.

Sverigedemokraterna vill att vi ska tänka på kulturarv i termer av en motsättning mellan svensk kultur och mångkultur. Jag undrar när de andra partierna vaknar och inser faran med att låta dem vara det enda partiet i riksdagen som driver kulturarvs­frågorna – medan många museer lever på svältgränsen och folkbildningen hålls på sparlåga.

Själv skulle jag vilja ge bort en julklapp till den som tror att kulturen går att dela upp sådär, och som tänker att svensk kultur består av en fast och oföränderlig kärna. Det jag vill ge är en tung historiebok. Verket ”­Sveriges ­historia” som nog är det största någon­sin i sitt slag: åtta delar, fem tusen sidor, skrivna av ett tiotal forskare. Det är 60 år sedan förra standardverket skrevs på 1950-­talet. Självklart har historie­forskningen tagit reda på mer sedan dess, och även vår själv­förståelse har förändrats. Här blir historien om samhället i Sverige beskriven på nytt.

Mest intressant är del sju, om åren 1920–1965, och framför allt den sista, åttonde delen om åren 1965– 2012, som kom nu i år. Det är den första historieboken om det moderna Sverige.

Om jag själv fick önska mig något, så vore det ett museum om 1900-talet och samhällsutvecklingen som rusar framåt. Inget står still. Men det finns en historia om förändring. Gamla eldröda affischer om strejker på liv och död ska visas där sida vid sida med historien om hur världen blir elektrisk, hur man kan börja rösta och få sjukvård, hur fattigdomen nedkämpas, lönerna stiger och arbetstiden kortas, samtidigt som skolsystemet öppnas även för fattiga, både flickor och pojkar. Bilsamhället omformar allt i sin väg. Tv:n flyttar in i vardagsrummet och fyller kvällarna med bilder av Vietnamkrig och svält­katastrofer.

Nu går det inte längre att låtsas att världen kan stängas ute. Även företagshistorien får plats, både industriundret och småföretagarna. Nykterhetsmannen Roberts och hans julmust är självklart med, liksom historien om hur han på 1920-talet lanserar ännu en bubblande nyhet, en lyxig, alkoholfri variant av dyr fransk champagne, Champis.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.